Dave Grohl
371 s. Simon & Schuster 2021 (2021)
— Öh, är inte du Dave Grohl?!
— Heh, eh, nej, där har du fel, svarade jag en av alla halv- till helpackade främlingar som kom fram till mig en av alla utekvällar.
— Fan vad lik! sade han i allmänhet och fortsatte vidare.
I snart femton år har jag fått höra det, att jag skulle vara lik Dave Grohl (f. 1969) som var trummis i Nirvana och bildade Foo Fighters, två band som tillhör mina favoriter. Jag har inte riktigt internaliserat det med min person, men jag ser likheterna. Det är mer än skägg och långhårighet, det är mer än färgerna. Det är en känsla som dröjer sig kvar ibland även efter att man tittat efter noga.
Jag skriver detta för att ge en bakgrund till en av de märkligaste läsupplevelserna hittills i mitt liv.
Så kom det sig till slut att även jag fick covid-19 (och i skrivande stund är jag fortfarande sjuk om än feberfri) och drabbades av en tre dygn lång feber. Sängliggandes, ömsom varm, ömsom frusen, var det inte mycket jag orkade göra mer än läsa och läsningen var mitt spontanlån på biblioteket, The Storyteller av tidigare nämnde Grohl. Boken är en självbiografi om hur den numer världsberömda rockstjärnan tog sig från småstaden i Virigina, USA, där han växte upp till stadiumscener världen över.
Redan som ganska liten blev musiken hans liv och när han inte tränade på gitarr spelade han trummor på ett trumset byggt av kuddar eller knackade takten med tänderna. I hemmet med systern och den ensamstående mamman (vilken han hyllar om och om igen) tycktes ingen dröm för konstig och det var även mamman som tyckte att han skulle delta på en trumworkshop med några jazzlegender. Grohl var oslipad och självlärd men ihärdig på ett sätt som bara kunde leta åt ett håll. Efter en audition för punkbandet Scream fick han som 18-åring chansen att äntligen följa drömmen om att bli rockstjärna. I stora drag vet vi hur det gick. Scream byttes mot Nirvana, Nirvana tog världen med storm, Kurt Cobain tog sitt liv och Grohls glädje till musiken var en hårsmån ifrån att dö för alltid.
Lyckligtvis gav han inte upp och startade Foo Fighters, ett av få band jag verkligen, verkligen skulle vilja se live, och i 25 år har de varit en turnerande rockmaskin. Om allt detta kan man läsa i The Storyteller. Grohl är en generös berättare och även om det stundtals blir lite som ett mer biografiskt sommarprat med lustiga anekdoter och folk han träffat, folk han känner, saker han gjort, så finns det en faktor som väger upp allt detta: Grohls kärlek till musiken är omätbar och även om han är en av planetens största rockstjärnor har han aldrig förlorat sin känsla av förundran. Gång på gång återkommer han till detta, och till den ödmjukhet han känner inför musikens föregångare (i synnerhet hans många egna idoler), om hur även han gång på gång blir starstruck och om hur han alltid vill låta ”the freak flag fly”. Om världsstjärnor ibland känns svåråtkomliga och bortommänskliga så är bilden här en helt annan.
Allt detta går att läsa i The Storyteller och är man intresserad av musikbiografier är detta en absolut rekommendation, men nu ska vi återkomma till inledningen.
Mellan febertopparna flyter bilderna samman. Har jag träffat Paul McCartney? Jag har väl inte sådana skor? Och när var jag där? Frågorna blir många när feberdrömmarna får mitt liv att flyta samman med Grohls och skapar en hinna av surrealism som är svår för mig att släppa. När min dotter tittar till mig frågar hon varför jag är med på boken och när den ligger på mitt nattduksbord får jag nästan en känsla av att jag också, liksom Grohl, lyckats med något, men kommer snart på andra tankar.
The Storyteller är en bra bok väl värd en genomläsning, men för mig kommer den nog alltid vara förknippad med något större. Och …
Förr hände det att de som kom fram, inte frågade om jag var Dave Grohl, utan tyckte att jag var lik en annan rockstjärna, nämligen Dave Navarro (från Jane’s Addiction och Red Hot Chili Peppers). Grohl skriver om att vara trummis i Nirvana:
Being the faceless drummer of the band, I was lucky to walk through life practically unrecognized, rarely stopped in public, usally only to be asked, ”Are you Dave Navarro?”