Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Det var som om du visste att den här veckan skulle allting ställas på sin spets. Det är mycket möjligt att jag påverkades av din nervositet, skred till verket lite tidigare än jag räknat med bara för att det syntes så tydligt på dig att ditt liv skulle förändras radikalt.
På måndagen var allting som vanligt, egentligen. Du gick och vantrivdes på jobbet i vanlig ordning.
På tisdagen gick du som på nålar och minsta rörelse fick dig att rycka till.
På onsdagen började du se dig om över axeln som om du var jagad.
På torsdagen kände du dig sjuk och stannade hemma från jobbet. Dina persienner var neddragna och du lämnade inte lägenheten för en sekund.
På fredagen fick du för dig att allting bara var inbillning, att du inte hade något att vara rädd för.
På lördagen dränkte du dina sorger tillsammans med Erika och trots att hon insisterade på att göra dig sällskap så att du kom hem ordentligt avböjde du.
På söndagen vaknade du upp bakbunden och bakfull på ett betonggolv utan att ha en aning om var du var.