Bruno K. Öijer — Svart som silver

Bruno K. Öijer
101 s. Wahlström & Widstrand 2008 (2008)


När poesi är som bäst är den ett bräckjärn till en större förståelse av både vår inre och yttre värld. När den är som sämst använder den väldigt många ord till att säga nästan ingenting. För Bruno K. Öijer (f. 1951) är ambitionen i alla avseenden det tidigare:

Min poesi går ingens ärenden. Samtidigt är den en serie ljussättningar av vår tid. I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat. Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt — men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg.

När jag, möjligen sist av alla, läser Svart som silver förstår jag precis vad han menar. Det är tillgängligt (även för den ovana poesiläsaren, föreställer jag mig), det är närgånget och det är snudd på sentimentalt (fast det vill väl ingen poet vara?). Mycket är förlorat, förgånget, förändrat, på väg någon annanstans eller satt i upplösning. Påfallande ofta tycks Öijer bli lämnad kvar med sorgen, tomheten eller möjligen förvåningen.
     Det finns sannerligen ingen tröst att finna i Svart som silver, men kanske något annat, just det Öijer själv pekar på i citatet ovan. Ingen kan ta sorgen ifrån dig. Utan att göra den till en del av din identitet kan du göra sorgen till din egen, det är en del av bearbetandet. Att känna, att acceptera. På så sätt är Svart som silver just det bräckjärnet. Inte instrumentellt, men vidgande.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!