Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Att läsa är att se en film i huvudet sägs det, men jag har aldrig förstått det. För mig som läser en och annan bok ter sig beskrivningen så främmande att jag stundtals funderar på om jag gör rätt och de som upprörs över att filmadaptioner förstör bilden av böckerna och figurerna upplever något jag aldrig sett. När jag läser ser jag ord, satser och meningar, som Neo i The Matrix (1999) formerar sig betydelsen snarare som en konstruktion än som bilder.
När jag nu försöker läsa Den svarta solen (2009) av Lotta Lotass ställs det hela på sin spets. I romanen beskriver Lotass vad som i alla avseenden är att betrakta som en labyrint1, men istället för att se den från ovan, annat än i bokens första avsnitt, befinner vi oss i den. Avsnitten leder inte, som vanligt är, till nästkommande utan ringlar sig fram som ett spel. Från avsnitt 1 till avsnitt 256, från avsnitt 256 till avsnitt 86, 273 eller 142 efter eget gottfinnande. Varje avsnitt är som ett beskrivet fotografi, ett rum i VR för den som har förmågan.
142. Längs den långa, smala korridoren skimrar glasrutor i dämpade, bruna och blå nyanser. Väggarna sveper upp i det låga, välvda, ljusa taket; punktformiga lampor sitter i en rad längs med dess sträckning; deras vita former täcks av glasiga, krusade skivor; deras ljusa punkter speglas i det blanka hårda golvet. Längs den högra sidan löper […]
Och så här fortsätter det i 340 avsnitt. Det är experimentell litteratur med originellt anslag av en ansedd författare. Jag har inga invändningar och omdöme får ni hålla till godo med till dess jag recenserar romanen. Min poäng här är att det är en så tät beskrivning att orden börjar lösas upp. Lotass har också ett enastående ordförråd vilket gör att det här och var adjektivas och adverbas så att jag blir alldeles vimmelkantig.
Att inte kunna visualisera bilder kallas afantasi, bokstavligt: utan fantasi. Det är fortfarande ett ganska outforskat område vars problematik, att det är ett upplevt tillstånd, också är mitt eget.
Lider jag av afantasi? Nej, lider gör jag inte, men något fel är det på mig. Blake Ross som varit med och skapat webbläsaren Firefox uttryckte att ”Jag trodde att ’räkna får’ var en metafor”. Just det! När vi liggandes på mattor mot slutet av gymnastiklektionerna skulle slappna av fanns inga ängar eller sjöar i mitt medvetande, bara ord. Jag kan inte heller visualisera mig som vinnare (vilket kanske har andra psykologiska orsaker, nota bene).
I förhållande till läsningen har det däremot alltid varit oproblematiskt ända till Den svarta solen landade i min läslista. Visst, jag har funderat på om jag läser fel, om det alls är läsning jag sysslar med (vilket det säkert kan rasa kulturdebatt om när någon författare som nyligen ger ut en bok som inte förväntas sälja särskilt bra drar till storms), men med ett snitt på 100 böcker lästa per år och hyfsad läs- och skrivförmåga får jag väl åtminstone anta att det är något snarliknande jag sysslar med.
Apropå skrivande tog det mig smärtsamt lång tid att identifiera bekymret och komma runt det. Ponera att du ska beskriva något som inte finns. Om du kan visualisera en mock-up av något slag har du något att utgå ifrån, kan du det inte behöver du ta till andra verktyg. För mig blev skrivandet mycket lättare när jag började beskriva i huvudsak platser som jag minns. Jag kan inte se min dotters skola framför mig, men ord som beskriver den kommer till mig från något minne någonstans. Oklart, men tillräckligt för att göra mig förstådd.
Varken lokalsinne eller ansiktsminne verkar påverkat heller, tvärtom tror jag mig ha hyfsad förmåga av det med. Afantasi, om det nu är det jag har, tycks vara något jag omedvetet lärt mig att hantera, åtminstone till en viss gräns. Och den gränsen kanske är Lotass roman Den svarta solen.