Alana Saab, omslag formgett av Mark Abrams
393 s. Vintage Books 2024 (2024)
I författaren Alana Saabs debutroman Please Stop Trying to Leave Me nämns depressionen inte vid sitt rätta namn, för huvudpersonen är övertygad om att hon drabbats av ”oblivion”.1 Huvudpersonen, Norma, drabbades av ”oblivion” som ung i ett kärlekslöst hem och när hon hittade en flickvän som överbryggade alla barndomens trauman slog tillståndet ut i full blom och genom romanen ska hon tillsammans med sin psykolog och med hjälp av sitt skrivande råda bot på situationen. Det är inte helt enkelt.
I Please Stop Trying to Leave Me lämnas läsaren helt och hållet åt den opålitliga berättaren vars inre berättelse kommer med omskrivningar, rena lögner och disträa tankeflykter. Det är underhållande och kaotiskt samtidigt som det är väldigt drabbande, för som alla som någonsin befunnit sig i en sådan situation är terapi av det här slaget långt ifrån en enkel quickfix. I dialogen mellan berättaren och psykologen och de pauser som blir uppstår en fantastiskt fin dynamik som på många sätt ringar in den mentala ohälsans uttryck och behandlingens process. Inledningsvis är Norma övertygad om att gud (med litet g) sänder henne signaler via instagram och spotify om att hon måste göra slut med sin flickvän. Uppenbarligen. Hon har inte sökt hjälp för att det skulle vara ett bekymmer, direkt, utanför att hon, som författare inte kan skriva i sitt tillstånd av ”oblivion”.
Psykologen kallar det inte ”oblivion”, förstås, hon kallar det depression med depersonalisation och derealisation som följd, overklighetskänslor inför sig själv och omvärlden. Norma låter sig inte övertygas så lätt, men allt eftersom samtalen fortskrider och tiden går gör hon framsteg (och drabbas av bakslag) som, upplever jag, på ett väldigt trovärdigt sätt gestaltar den inre process som terapin innebär. En lång rad olika övertygelser som växlar över tid bara för att ha något att haka fast sin hopplösa situation i. Växelverkan med de skönlitterära texter berättaren lägger fram som bakgrund för samtalen blir också väldigt fin. Om fiktiva figurer kan skriva autofiktion är det här vi befinner oss nu. De skapar också välbehövliga avbrott i det turbulenta inre vi annars befinner oss i.
En vän köpte boken i en bokhandel på vad jag förstår som ren ingivelse under en resa han gjorde. Han visste inget om den, men tilltalades ändå av den. När jag såg den ligga på hans vardagsrumsbord drogs jag till den utan att vi pratade något särskilt om den, men jag köpte den också på ren ingivelse och lade den högst i läshögen. Efter inte bara senaste årets besvär utan vad jag brottats med under massor med år är det kanske inte självklart att en bok som så uppenbart behandlar depression borde vara för mig, men Please Stop Trying to Leave Me är en bok som passar mig väldigt bra. Och jag är inte en sådan som tror på tecken, direkt, men …