Marjane Satrapi, i översättning av Gabriella Theiler
140 s. Galago 2006 (2003)
Anade Marjane Satrapi (f. 1969) vad som skulle komma när hon 2003 släppte Broderier? Jag vill gärna tro det. Hennes självbiografiska serier känns lite som om de står utanför tiden, inte som klassiker direkt (eller kanske det också), snarare som observatörer eller antropologer.[1. Vilka, ska väl tilläggas, inte alltid varit så bra på att stå utanför tiden.]
I Broderier låter hon en grupp iranska kvinnor i grupp tala ut om relationen till män. Kärlek och giftermål, förväntningar och sex, allt avhandlas av kvinnorna och det är tydligt hur vissa av dem valt, i den mån de alls haft möjlighet att välja, frihet framför trygghet, medan andra fastnat i en tankevärld där status och anseende måste skaffas och upprätthållas. Ingenting av detta är unikt för iranska kvinnor, även om det tar sig lite olika uttryck beroende på var i världen man befinner sig.
I ljuset av #metoo förvandlas skvallret[2. Det är vad det ser ut som på ytan, men inte vad det egentligen är, långt ifrån funktionen det fyller.] till skalv, vart och ett starkare än det förra. Det blir tydligt att dessa diskussioner blir ventiler, om än i slutna rum, och att dessa ventiler på många sätt är livsavgörande. Förra hösten fick dessa ventiler offentligt utrymme och blev förhoppningsvis starten på en revolution vi inte än sett slutet på, och utan dessa slutna rum och privata konversationer hade nog inte nästa steg varit möjligt. Broderier är en illustration av detta.
Satrapi är en mycket god berättare, hanterar både sorg, humor och didaktik välavvägt. Stilen är densamma, enkla men kraftfulla bilder, som i den fantastiska Persepolis (2000—2003), även om Broderier är mindre i såväl omfång som anspråk. På något sätt berättar de ändå samma historia, ögonblick och sammanhang som ser väldigt specifika ut, men blir universella. Satrapi besitter på det sättet en fantastisk förmåga.