Johannes Anyuru
301 s. Norstedts 2017 (2017)
Med en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar.
Citatet är motiveringen Augustprisjuryn gav när De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (f. 1979) tilldeledes priset förra året. Jag skulle kunna nöja mig där, de har helt rätt, men jag tänkte även försöka fördjupa varför jag håller med dem.
Islamister ska spränga en seriebutik där en prominent satirtecknare ska prata med butikens ägare i ett samtal om yttrandefrihet i samband med tecknarens boksläpp. Så långt är de flesta överens. Med bombvästar, kpistar och buntband håller de besökarna gisslan under Daeshs flagga. Men något händer. Polisen bryter protokoll, en av islamisterna, en ung tjej som har i uppgift att streama händelsen, byter fot. Vad är det egentligen som hänt?
Från den punkten skiljer sig vittnesmålen lite. Den gängse uppfattningen verkar vara att tjejen sköt en av sina medbrottslingar och att dådet avstyrdes. Hennes egen är istället att hon kommit från en nära framtid där bomberna utlöstes och fick till följd ett oerhört repressivt system för att hålla icke-svenskar i schack: medborgarkontrakt, värdegrundslektioner, tvångsinternering, februarilagar, konstanta påminnelser, medborgargarden, angiveri. En framtid där fascisterna vunnit.
Anyuru låter dessa bilder glida isär och sjunka ihop på ett i det närmaste smärtsamt sätt. Den ena ganska lik vårt samhälle idag, den andra inte olik, men uppskruvad ett par steg. Det är visionärt, profetiskt, en varning om att om vi inte passar oss är steget till en fullfjädrad förtryckarstat inte alltför långt. Anyuru laborerar med denna alternativa framtid (om man nu kan prata om en sådan) och levandegör den genom indirekta nedslag på en utvecklingstidslinje (iWatch 9, Sensogram där folk kommunicerar med ord istället för bilder (ge mig nu!) och så vidare).
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar nyanserar och komplicerar också bilden av terrordåd, radikalisering och gärningspersonernas bakgrund och inställning på ett sätt som mycket sällan görs. Den frikänner heller ingen från ansvar. Förutom att det i det större perspektivet är viktigt säger det också något om litteraturens kraft och borde lugna alla de som menar att litteraturen börjar sättas på undantag. Anyurus författande är förutom oerhört angeläget dessutom fullfjädrat berättande, från berättelsens integritet till minsta ordval. Det är omöjligt att inte ryckas med på något sätt, men samtidigt är han, precis som i En storm kom från paradiset (2012), en författare som inte lindar in saker och givet temat kräver han av läsaren att hålla ögonkontakten.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar växte med varje ord och landade i såväl aktualitet som hopp, en blandning som inte är särskilt vanlig nu för tiden. Samtidigt frikänner den heller ingen från ansvar. Ingen.