Nick Davidson, omslag formgett av författaren själv
368 s. Outside Left 2024 (2024)
Historien om den tyska fotbollsklubben FC St. Pauli är i sig intressant, från en tämligen ordinär idrottsklubb till kultförklarad aktivist-förening återfödd ur Reperbahns anarkistiska energi. Den har gått och läsa i St. Pauli. Another Football is Possible (2017) och i brittiske Nick Davidsons Pirates, Punks & Politics (2014). Men sedan de båda böckerna skrevs har världspolitiken skrivits om och den fascism som då var i gryende äger numer makten på flera håll i världen. Hur står sig FC St. Paulis vänsteraktivism i en värld präglad av högerns radikalisering? Det försöker Davidson svara på när han återvänder till berättelsen om klubben som fick honom att återfå hoppet om fotbollen.
Liksom i Pirates, Punks & Politics försöker Davidson väga sitt eget supporterskap och den egna upplevelsen mot att höja blicken kring klubben, ingången är uppenbart personlig. Det är inte enkelt, men känns ändå självklart för en klubb som bygger så pass mycket till det nära. En stor del av boken ägnar Davidson åt just det, hur klubben i dag påverkar sin närmiljö och det kanske finaste kapitlet handlar om FC Lampedusa.
I mitten av 2010-talet kom den logiska konsekvensen av de konflikter som understötts av världsmakter och miljontals människor flydde undan krig i Afrika och Mellanöstern. Medan människor dog på Medelhavet kallade samma makter det för “flyktingkris”, som om det var andra än de flyende som befann sig i kris. Många av de på flykt kom till Hamburg. Några volontärer drog tillsammans med fotbollsintresserade ungdomar och unga män igång FC Lampedusa, ett lag bestående av flyktingar i väntan på asylbeslut och uppehållstillstånd, som sedermera kom att bli en del av FC St. Pauli. Dessa engagerade tog vara på att ingen, absolut ingen, är definierad som person av sin flyktingstatus. Alla har drömmar, intressen och känslor oavhängigt detta.
Davidson berättar också om andra projekt och utmaningar som klubben har och sällan blir samhällets komplexitet så tydlig som i skärlinjen mellan uttalad politik och faktiska omständigheter. Två tydliga exempel rör klubbens uttalade feminism.
Föga förvånande är inte Totenkopf (lagets döskallesymbol) en garanti för att alla ska kunna bete sig respektfullt och när kvinnor ur lagets supportförening lyfte frågor om övergrepp på läktaren drogs det hela till sin spets. Nog bör ett lag med St. Paulis profil ha en läktarkultur där kvinnor känner sig trygga? Det är lätt att kalla sig feminist, men när någon annan går över gränsen är det få som går emellan. Det finns att arbeta med, och arbetet är aldrig färdigt.
Samtidigt tog det tid för FC St. Pauli att få ett damlag och det krävdes många försök, men så sakteliga hade de ett lag etablerat i tredjedivisionen. Vore det inte grymt att satsa pengar på att få dem till den tyska eliten? Feministiskt som fan! Svaret var ett klart och tydligt nja. Damlaget ska stöttas och lyftas, förstås, men de sportsliga framgångarna måste komma ur lagets eget arbete, utifrån spelarnas och ledarstabens önskemål. Det hade varit lätt att kasta pengar på problemet, så som de allra flesta klubbar i världseliten gör på både herr- och damsidan, men det är inte St. Paulis sätt.
Davidsons berättelser om klubben visar att det aldrig är särskilt enkelt, kanske än mindre så på grund av dess profil. Å ena sidan hade FC St. Pauli inte varit något utan sin profil, sina supportrar och sin kultur. Å andra sidan befinner de sig i en sportslig realitet där pengar måste in någonstans ifrån för att klubben ska kunna fortsätta existera. Det här är en balansgång som kräver kompromisser och tuffa beslut.
Och nog för att Forza Sankt Pauli handlar om klubben som för Davidson liksom för mig gör fotboll intressant, men jag tycker att den säger väldigt mycket också om fotbollsvärlden i stort. Man kan (och bör) läsa den för att se att en annan fotboll är möjlig.