Cory Doctorow, omslag formgett av David A Gee
222 s. Verso 2026 (2026)
En kentaur vet de flesta vad det är. Det är en mytisk varelse, till hälften häst till hälften människa där de starka snabba benen kan sätta av i galopp medan människans armar och hjärna löser problem på andra vis. Kroppen är bättre än delarna. En omvänd kentaur är då ett par mänskliga ben med ett hästhuvud, klart mindre lämpad att klara någonting alls. När författaren och internetaktivisten Cory Doctorow (f. 1971) ger sig in i frågan om “artificiell intelligens” är det med kentauren och dess motpart som stöd.
Vid det här laget är det ingen hemlighet att jag är skeptisk till den nuvarande implementationen av “ai”, men liksom Doctorow uttrycker i The Reverse Centaur’s Guide to Life After AI hade det kunnat vara annorlunda. Till en början var jag nyfiken och experimentlysten, men när tech-oligarkerna gör som de brukar så försvann varje uns av entusiasm. Jag tror att det finns somlig “ai”-teknik som har sina förtjänster, i synnerhet där ett tydligt problem ska lösas på ett tydligt och beprövat vis. Däremot är generativ “ai”, sådant som ChatGPT och Gemini, inte mycket mer än avancerade maskiner för sannolikhetsuträkning vars förmåga kraftigt överskattas. Men varför har det blivit så?
Doctorow pekar inte utan fog på senkapitalismens logik. Två saker är överordnade alla andra: 1. Investerare vill tjäna så mycket pengar som möjligt, och 2. Chefer vill betala ut så lite löner som möjligt. Med “ai” har det blivit något av en perfekt storm vars konsekvenser vi ännu inte sett eller förstått fulla vidden av. Och då är det inte framför allt tekniken i sig som åsyftas.
Genom avancerade ekonomiska mekanismer som jag först efter att ha läst The Reverse Centaur’s Guide to Life After AI börjar greppa (men absolut inte sympatisera med), behöver bolag av den typen som Open AI, Alfabet (som äger Google) och Meta (som äger Facebook) fortsätta ses som växande företag för att investerare ska fortsätta att kasta pengar på dem. Så fort företagen mognat ur ekonomisk synvinkel förlorar de sin lyskraft och investerare drar sig undan. Det gör att de hela tiden behöver inte bara stjäla marknadsandelar utan i än högre grad öka själva marknaden i sig. Horisonten behöver hela tiden utökas.
Med “ai” har de hittat en front där möjligheterna är till synes oändliga. Inte för att det är realistiskt att tro att de kommer att lyckas med något av det de företar sig, utan för att det skapar en bild av att de kan lösa problem på kort eller lång sikt.
Här kommer cheferna in i bilden. Om någon kommer och säger “vi har verktyget som kan minska dina lönekostnader med si och så mycket” så kommer cheferna säga som Fry i Futurama: “Shut up and take my money!” Personal sägs upp, “ai” implementeras. Verktyget fungerar klart sämre än människor, men det ställer inte krav på löner och semester och arbetsmiljö och sådant. Och kunderna kan inte göra så mycket, ingen riktig människa går att få tag i.
Häri ligger det stora bekymret som Doctorow pekar på. All den här företagsekonomiska logiken gör inte att människor kommer att ersättas med datorer som gör saker bättre än människor. Nej, de gör det sämre och kanske inte ens billigare, för när misstagen behöver justeras anställs en liten del av de uppsagda för att lösa problemen, och kan de inte det ligger ansvaret på dem i stället.
The Reverse Centaur’s Guide to Life After AI är föredömlig i hur den beskriver problemet med “ai”, men titeln är ändå lite missvisande, tyvärr. Som någorlunda inläst på ämnet hoppades jag att guiden skulle beröra framtiden mer, både hur vi ska nå den och hur den kan se ut. Men liksom många andra debattböcker ägnas snarare väldigt stor del åt att förklara problemet. Det gör Doctorow förtjänstfullt och ska man läsa någon bok på ämnet är det kanske denna (eller The AI Con).
Det finns två saker som Doctorow lyfter som fullständigt nödvändiga för en mänskligare framtid: dels ska man, vid varje “ai”-implementering, ställa sig frågan om vem det görs för och vem det görs mot? Är det för att spara in på löner eller är det för att de som arbetar ska kunna ha ytterligare ett verktyg i sin verktygslåda att använda vid behov? Vem tjänar på det och vem tar skada av det?
Det andra är att det starkaste skyddet mot den skitifierade framtiden är fackförbund och andra gemenskaper som kan sätta press på makthavare och lagstiftare. “Ai”-verktygen har inte, kan inte ha, och bör inte ha någon upphovsrätt. Det innebär att allt “ai”-genererat material tillhör oss alla och bör (miss)brukas, om inte annat för att göra en poäng. Men framför allt ska vi hålla hårt i den mänskliga egenskapen att vara kreatörer. Och ju snabbare företagen och deras ekonomiska korthus faller samman desto bättre kan vi forma framtiden.
I den lilla gnutta framtid som ändå syns i The Reverse Centaur’s Guide to Life After AI kvarstår kentauren. Doctorow menar att tekniken i sig är här och kommer vara det efter att bubblan spruckit. Alla som nu tvingas på “ai”-verktyg, som mäts och värderas utifrån mängden “ai” de använder, alla de som anställs för att lappa och laga. De är omvända kentaurer, deras funktion är att hålla igång systemen. Det är skit och i framtiden ska det inte behövas. I stället bör alla få möjligheten att vara kentaurer. Att välja rätt verktyg, vid rätt tillfälle, för att lösa rätt uppgift. Då kan vi galoppera.