Eric Klinenberg
288 s. Vintage 2020 (2018)
I ett öppet brev i februari 2017 ställde Metas VD Mark Zuckerberg den retoriska frågan: Bygger vi den värld vi vill ha? (”Mark Zuckerberg: Building a global community that works for everyone”, World Economic Forum, 2017-02-17) Donald Trump hade varit president i några månader och Zuckerberg manade till sammanhållning (gärna via Facebook, får man anta) och plattformar för att nå sin omgivning. Han var redan då en av världens rikaste människor tack vare den data som Meta samlat in kunde valresultatet styras till Trumps fördel. Om orden redan då ekade tomt (om än grandiost så det förslår) är det inget mot vad det gör nu när alla anständighetens spärrar imploderat. Trots att jag själv haft stor glädje av internet (men inte lika mycket längre, vilket jag redogjort för här: ”Skitifiering av internet och drömmen som togs från oss”, 2025-01-24) så är jag inte längre av uppfattningen att samhället kan byggas helt och hållet digitalt. Vi behöver utrymmen att vara människor (snarare än konsumenter och producenter). Om detta handlar den amerikanska sociologen Eric Klinenbergs (f. 1970) bok Palaces for the People. How to Build a More Equal & United Society.
Klinenberg har under i princip hela sin forskargärning fokuserat på social infrastruktur och de mjuka värden vi behöver ta hänsyn till för att både överleva och blomstra. I Heat Wave (2002) undersökte han vad som gjorde att vissa dog och andra klarade sig under värmeböljan i Chicago 1995. När allt annat var jämförbart var det en faktor som var viktigare än alla andra: sociala band till grannarna. Vad Klinenberg såg var att i de stadsdelar som hade grönområden, föreningsliv och trygga utrymmen kunde människorna fly ut ur lägenheternas tryckande värme, de kände varandra och kunde kolla läget med de som saknades. Det gällde oavsett demografin i övrigt. Där detta inte fanns stannade människorna i sina lägenheter och ingen bemödade sig med att se så att allt var ok.
Med det i bakhuvudet beskriver Klinenberg i sin bok flera av de konkreta åtgärderna man som samhälle kan göra för att bygga en starkare social infrastruktur. Ett av hans bärande exempel är biblioteken, en jämförelsevis lugn plats där besökaren inte förväntas spendera pengar och där både personal och aktiviteter är inriktade på delaktighet, kunskapsförmedling, möten och att vara ett behövligt avbrott från mycket annat. Det är också generationsöverskridande och har egentligen inga sociala trösklar. I Palaces for the People sätts berättelserna om hur biblioteken stärkt både samhällen och individer centrum. Liknande funktioner finns på annat håll, genom föreningsliv, parker, trädgårdar, skolor och flera andra där man, för att låna ett uttryck från Emil Jensen, vet att en mur bara är en bro på högkant. I tider av oro och kris finns det få, om någon, bättre försäkring än att känna sina grannar.
Efter att Trump mot allt rimligt tillträdde sin andra mandatperiod köpte jag förutom Palaces for the People även The Serviceberry (2024), How We Show Up (2020) och Let This Radicalize You (2023). Det var lika delar mentalt självförsvar som att försöka kickstarta hoppet. Vi lever i en tid då rika bygger murar, bokstavliga och bildliga, och det gemensamma rivs ner eller sakta urholkas. Det borde vara tvärtom och Palaces for the People jämte de andra titlarna är precis vad jag behöver för att orka tänka att ett annat samhälle är möjligt och att vi behöver varandra för att göra det till verklighet.