Sarah Andersen
138 s. Andrews McMeel Publishing 2024 (2024)
Med oerhört charmiga figurer, knasiga punchlines och stor igenkänning för i synnerhet oss millennials har amerikanska Sarah Andersen (f. 1992) vunnit fans över hela världen med sin serie ”Sarah’s Scribbles”. Inklusive mig. I Adulthood is a Myth Gift samlar hon gamla och nya serier ihop med essäistiska kommentarer kring saker hon ångrat, tankar som byggt serierna och förutsättningar för i synnerhet unga, kvinnliga seriemakare. Det är som att sätta sig ner med en vän.
Som millennial är det lätt att skratta åt mig själv, faktiskt är självförklenande humor min favorit. Inte så konstigt kanske, vi är den enda generationen som kan koppla in en skrivare och det är en kunskap vi har noll och ingen nytta av. Samtidigt som ryggen börjar värka och någon drar $70 från kontot bara för att vi råkar existera den dagen har boomers och Gen Z kommit på att de också kan skratta åt oss. Allt detta är just vad Andersen gör seriehumor av i Adulthood is a Gift. Jag upplever det som en ganska otvungen humor där mycket av seriernas oompf lämnas outtalad, öppen för läsaren att fylla i med egna erfarenheter och pulveriserade förväntningar.
Som människor har vi också kroppar och hjärnor som utsätter oss för en inre spänning som sällan känns helt logisk. Hos Andersen får dessa gestalt genom att hjärnan, hjärtat, ryggraden och livmodern är återkommande figurer med egna röster. Som när hjärnan och hjärtat skryter om att de är 30 år och så unga och vitala medan ryggraden kommer knarrande med en gåstol.
Många av serierna finns att hitta på internet, vissa av dem har blivit virala i sin egen rätt och har säkerligen passerat igenom något flöde för dig oavsett om du lade märke till det eller inte. Jag kan ändå rekommendera det i bokform (även om det är svårare att dela i de alltmer döende sociala medierna), inte bara för att de är fint samlade utan också för att Andersen själv får uttrycka sina tankar om serierna på ett sätt som, faktiskt, förhöjer upplevelsen av dem. Hon har en öppen inställning till sitt skapande som, trots att hon fått kämpa, låter henne reflektera kring sin karriär som en pågående process. Självklart är man inte samma person, med identiska värderingar och erfarenheter, som man var när man var 20. Det är bra att man är medveten om det. Det är bra att det får synas. Inte bara genom krökta ryggar och tomma bankkonton.