José Luis González Macías, i översättning av Kjell Waltman
160 s. Lind & Co 2024
I original på spanska Breve Atlas de los Faros del Fin del Mundo (2020)
När Muminpappan i Pappan och havet (1965) slutade känna sig behövd släpade han med familjen till en enslig ö med ett fyrtorn som sett sina bästa dagar. Där med stormen rivande omkring sig, vid världens ände och med faror lurande från alla håll, fyller han sitt syfte, upplever han, även om han kanske snarare behövt gå i terapi. När jag vid den mogna åldern av 36 år började leka med vattenfärger (eller akvarell som man säger i branschen) var det kanske också någon typ av småskalig kris i pandemins sista självande dagar, men oavsett vilket var det ett fyrtorn jag försökte måla, med havets (uppenbarligen) klarblåa stänk runt dess bas. Jag blev som vanligt djupt missnöjd, men fascinationen har inte avtagit.
Den spanske formgivaren och författaren José Luis González Macías (f. 1973) har med Atlas över fyrtorn vid världens ände samlat nedslag vid några av de mest svårtillgängliga fyrarna i världen, både sådana som ännu står och de som sedan länge är ur bruk eller försvunnit. Boken blev dessutom utsedd till ”Årets resebok 2023” av Financial Times vilket är en mycket tveksam uppmaning till att förflytta sig i annat än litteraturens och tankens värld. Nåväl.
Atlas över fyrtorn vid världens ände börjar i det vid bokens tillkomst ännu inte krigsdrabbade Ukraina och fyren Adzjyholskyj där Dnipro mynnar ut i Svarta havet. Den skruvade stålkonstruktionen var ett stycke ingenjörskonst som låtit den stå emot höstvindarna i över hundra år. Varje fyr presenteras i två uppslag, först med en berättelse och en rasterad bild, därefter med en grafisk avbildning, hårda fakta och ett sjökort. Och González Macías tar med oss världen runt, de flesta fyrarna ligger runt de Brittiska öarna och Nordamerika, men vi får också besöka Eldslandet, Cooksundet och Afrikas horn. Allt är väl avvägt och mycket fint, mitt sug att bosätta mig i en fyr någonstans ute i ingenstans blir inte mindre trots att många av anekdoterna slutar mer eller mindre brutalt.
Atlas över fyrtorn vid världens ände påminner väldigt mycket om Judith Schalanskys utmärkta Atlas över avlägsna öar (2009) och målgruppen borde vara ungefär densamma, även om Schalansky nog är den bättre författaren av de två. Oavsett är det en stämningsfull, informativ och vacker bok att försjunka i och drömma om fyrtorn att känna sig mindre meninglös i.