Att säga att jag varit hemlös är förmodligen att ta i, jag har många ställen jag känner mig hemma på och jag har människor omkring mig som låter mig göra det. Däremot har jag, under en tid varit mellan lägenheter – ett tillstånd som lyckligtvis kommit till ända. Men klart står att omställningen, flytt – tillfälligt och nytt hem – fått mig att fundera en del på hur knuten jag är till en plats, ett tillstånd eller, för all del, ett möblemang.
Jag vet att jag på intet sätt är en oberoende människa, fri från alla tankar på hemvist och ägodelar (även om jag någonstans ändå skulle kunna tänka mig att vara det). Tvärtom, jag arbetar kanske bäst när jag känner mig trygg och har tillgång till allt jag behöver. Korta stunder klarar jag mig fint, men snart börjar jag klättra på väggarna av rastlöshet, en rastlöshet som inte kan stillas om jag inte är hemma på mina egna villkor. Missförstå mig rätt, ”mina egna villkor” låter mycket hårdare än vad det är. Det är snarast en atmosfär jag eftersträvar. Hur som helst, efter en månad utan ”mina egna villkor” (men med många andra på många sätt trevliga villkor, tro inte annat) vet jag med säkerhet att det var något jag saknade för att få riktig ro.
En ordentlig arbetsplats lyckades jag uppbringa till slut, efter en vecka vid ett soffbord flyttade jag in i min systers rum och ockuperade hennes skrivbord (vilket inte var något problem eftersom hon var i Vietnam) och kunde lyssna på min musik. Det hjälpte till viss del, jag fick lite arbetat men trots det ingen ro. Jag vet ju att jag inte hade mitt bibliotek omkring mig, något jag helst skulle vilja avfärda som trams att det skulle vara en anledning till mina myror-i-brallorna-problem. Och förmodligen är det ju dumheter. Det måste vara dumheter!
Men trots det, nu när jag är parkerad i nya lägenheten med mina böcker uppackade och sorterade i bokstavsordning, finner jag ändå någon form av frid. Hade en vis person sagt att ”ett hem är där biblioteket är” hade jag köpt det rakt av, men så vitt jag vet är inte det någon visdom allmänt uttalad. Jag vederlägger härmed den tesen, trots att jag sällan känner mig som en del av kulturhistorien som när jag letar efter en bok (vilket jag inte behöver göra särskilt länge eftersom jag sorterat duktigt) i bokhyllan och ögnar alla de andra titlarna på vägen mot mitt mål. Det ger mig lugn, på något sätt
Jag är inte hemlös längre, om jag någonsin varit det. Jag är på plats och känner mig som hemma igen, med en katt sovandes på armstödet på soffan och mat jag valt själv i kylskåpet. Mina böcker är på plats, men två hyllplan gapar tomma. Annat stör visserligen vid horisonten, solen värmer inte mer än inombords och uppförsbackarna är rätt hala, men ett bra hem är en väldigt bra utgångspunkt när man ska ta sig an allt det andra. Och det är dags för det nu.