Originaltitel: Lighthousekeeping
Författare: Jeanette Winterson
Utgivningsår: 2004
Tryckår: 2005
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 232
Förlag: Harper Perennial
ISBN: 978-0-00-718150-6
Tell me a story, Pew.
What kind of story, child?
A story with a happy ending.
There’s no such thing in all the world.
As a happy ending?
As an ending.
Så och på liknande sätt inleder Jeanette Winterson sina kapitel och med dem slår hon an en stämning som direkt tilltalar mig, för börjar någon prata om historier – det räcker med att nämna ordet berättelse – så börjar jag dregla som en pavlovsk hund. Så enkelt är det. Och i Lighthousekeeping ärdet mycket av den varan.
Silver har ingen mamma (dog) och ingen pappa (försvann) och efter en kort sejour hos Mrs Pinch hamnar hon hos den blinde fyrvaktaren Pew vid Cape Wrath. Det kanske inte är det perfekta livet för en ung tjej, men hon lever det och klarar sig alldeles förträffligt med den gamle fyrvaktaren och dennes historier. Han berättar om Josiah Dark, om Babel Dark, om Robert Louis Stevenson och om hur alla trådar vävs ihop. Det intressanta är att när man läser Lighthousekeeping känns handlingen sekundär, vad som berättas är inte viktigt och personerna är bara skuggor. På ett bra sätt, förstås. Det handlar inte om några varaktiga historier, snarare om tidsfördriv, eller om man så vill: livsfördriv.
Det Jeanette Winterson gör allra bäst är den språkliga framställning. Jag har visserligen bara läst en bok av Joyce Carol Oates men jag tycker mig känna igen stilen mellan de båda författarna. Båda klarar av att med väldigt få ord och små medel bygga en helhet som man verkligen vill sjunka in i. Stilen kan tyckas vara enkel, men jag tror att det krävs mycket skicklighet för att skapa en sådan poetisk aura. Jag är imponerad och tänkte illustrera stilen med ett exempel (till):
The river was past and future. It flowed the barges, carried the goods, provided water power and cooling power, dreged away the effluent with cheerful grace, and at night made a haunt for the manual workers turned fishermen, who stood half screened on the bankat the end of their shift.
Their clothes were heavy, their hands had torn and healed, They shared tobacco and passed round a stone bottle of homemade beer. They lept maggots in a worn washer tin. There were trout in the river if you knew where to wait.
Jeanette Wintersons Lighthousekeeping gör mig verkligen sugen på att läsa mer av henne (och av Joyce Carol Oates, lustigt nog) och jag hoppas att allt håller samma klass som den här förträffliga boken. Det vore fantastiskt.