Originaltitel: El informe de Brodie och El libro de arena
Författare: Jorge Luis Borges
Översättare: Lasse Söderberg
Utgivningsår: 1970 och 1975
Tryckår: 1987
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 319
Förlag: Brombergs
ISBN: 91-7608-362-4
När jag läste Fiktioner lyckades argentinaren Jorge Luis Borges förtrolla mig, kanske framförallt för att han bjöd på något som då var helt nytt för mig. När jag nu fann David Brodies rapport & Gåvornas natt (vilket är två novellsamlingar i en) i en andrahandsbutik för fem kronor kändes det som både ett givet köp och en given läsning. Och jag blir inte besviken, men nyhetens behag är inte längre aktuellt och novellerna känns i allmänhet något svagare. Det är dock fortfarande Borges och hans fantasirikedom är onekligen beundransvärd.
Novellerna liknar förstås de i Fiktioner, blandningen mellan essä och novell är tydlig och ett signum för Jorge Luis Borges. Alla är inte lika förtrollande som de jag läst tidigare, men det finns helt klart guldkorn värda att lyfta fram. ”David Brodies rapport” är en fantastisk antropologisk studie i sydamerikanens egna logik. Det är kvarlämnade skrifter av missionären David Brodie som försökte att förstå sig på yahooernas leverne vilket inte alltid är så lätt. Eller ”Boken av sand” där berättaren köper en bok vars sidor hela tiden kastas om, fylls på, i en fantastisk oordning. Bäst måste jag ändå säga att ”Den andre” är, med sin metafiktiva tvist (eller vad man nu vill kalla det). Enkelt men mycket effektfullt.
Jorge Luis Borges har dessutom ett mycket behagligt språk. Behagligt i brist på bättre ord, det tränger sig inte på, det mästrar inte och det erbjuder mig inget uppenbart motstånd. Det är heller inte uppenbart vackert eller välskrivet, vilket i sig är ett tecken på att det förmodligen är mycket, mycket välskrivet. Det känns ödmjukt och det är väldigt tacksamt. Här följer första stycket ur ”Ulrika”:
Min berättelse kommer att vara trogen verkligheten, eller i varje fall verkligheten sådan jag själv minns den, vilket är samma sak. Händelserna inträffade för kort tid sedan, men jag är medveten om att litterär sedvänja också kräver att man tillfogar oväsentliga detaljer eller lägger särskilt stor vikt vid andra. Jag skall berätta om mitt möte med Ulrika (jag vet inte hennes efternamn och får kanske heller aldrig veta det), som ägde rum i York. Skildringen sträcker sig över en kväll och en förmiddag.
Det hela är som synes mycket sakligt, väldigt rakt på sak men ändå uppbådar det en stämning som är väldigt tät. Jag blir så väldigt imponerande av sådan ordmagi, och det är sannolikt därför Jorge Luis Borges ständigt återkommer till mina tankar, som inspiration och som vägledning. En sann mästare som sannolikt även i framtiden kommer förtrolla.