1
Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag har länge haft ambitionen att skriva och förhoppningen att kunna leva på det. Sakta men säkert har jag insett att för att kunna leva på mitt skrivande så måste jag… Just det: skriva. Det är självklart, men likväl något av ett problem för mig när jag sitter här en solig februarimorgon med två dokument öppnade, en novell om galenskap och dörrar till älvariket och den roman som jag tror på och hoppas ska kunna bli något utöver det vanliga. Samtidigt försöker jag övertyga min syster om att hon måste tro på det hon gör för att nå nästa nivå, komma vidare med sin kreativitet.
Det gör mig naturligtvis till en hycklare, för jag sitter här och vill så mycket men åstadkommer så lite. Hur ska jag kunna hjälpa andra när jag inte kan hjälpa mig själv? Nå, det är en klyscha, det har ingenting med vartannat att göra, jag kan hjälpa andra samtidigt som jag själv är helt under isen. Däremot kan jag inte hjälpa mig själv när jag är helt under isen.
Stephen King skriver i On Writing ”put your desk in the corner, and every time you sit down there to write, remind yourself why it isn’t in the middle of the room. Life isn’t a support-system for art. It’s the other way around.” Och oavsett vad man tycker om Stephen King och hans författarskap så har han en poäng jag mer än gärna erkänner: jag ska inte låta mig dras ner av mina egna mål och ambitioner som inte uppfylls, då kommer de aldrig att uppfyllas och det vore tråkigt, för jag tror att jag har mycket att säga, mycket att dela med mig av.
Så nu tänkte jag försöka göra något åt det. Jag har aldrig haft ambitionen att skriva en självbiografi och oavsett var det här slutar så kommer det aldrig bli en självbiografi av det slaget som det går tretton på dussinet av nu för tiden. Jag vill inte vara en av dem. Däremot tror jag att det här kan vara ett sätt för mig att ta tag i det här, göra verklighet av min dröm. Mitt liv är inte särskilt intressant, jag som person är inte ens särskilt spännande, men jag hoppas att min infallsvinkel på saker och ting kan vara läsvärt för någon annan och mig själv (och min närmaste familj, kan man anta).
Jag ska dock göra ett par saker klara redan från början: 1. När jag skriver vill jag skriva något bra, inte något sant. Således bör man inte ta allt jag skriver om mig själv som något givet. Jag har dåligt minne och det lurar mig dessutom emellanåt. Om det finns en sanning att nå är inte det här rätt forum. 2. Jag är dålig på det här med självutlämnanden. Jag ska göra ett försök, det är ett måste om jag ska göra det här ordentligt, men även här lär det bli en aning tillrättalagt (alla självbiografiska texter du någonsin läst är tillrättalagda på något vis, jag har dock den goda smaken att erkänna det innan). Vill man ha en inblick i vem jag verkligen är får man göra sig besväret att lära känna mig.
När det är ur världen är det väl dags att svinga champangeflaskan mot stäven på det här projektet som jag valt att kalla Om att inte skriva för det är just det som gjort att jag nu tagit mig ton i den här texten som kan, det erkänner jag, sluta precis var som helst.