Martin Ackerfors

Med en titel som Liken vi begravde kan man vara ganska säker på att Lina Wolffs (f. 1973) senaste roman tar vid på det i tidigare inslagna spåret med en karnevalesk absurditet som får utgöra en alldeles egen normalitet. Och första meningen bekräftar det om tvivel ändå fanns:

Om vår by har det sagts att det bor pervon och pedofiler i varenda buske och om det skulle ligga någon sanning i det påståendet får man nog ändå tillstå att det gått ganska bra för oss.

Liken vi begravde handlar om systrarna Ulrika och Eleonora som flyttar in hos fosterföräldrar i en by i Skåne där de döps om till Peggy och Jolly. Fosterfar är lynnig och våldsam, fostermor är lynnig och labil. Inte optimala förhållanden för fosterbarn, i synnerhet inte om det nu är sant som det sägs att det bor pervon och pedofiler i buskarna. När två tvillingbarn hittas mördade i ett kärr är det som om något går sönder i fostermor och i sprickan slår sorgen och viljan att hämnas rot.

En gång i tiden fanns i byn en författarinna som sedermera begav sig till Köpenhamn för att skära halsen av sig. Hennes våldnad går genom byn, men också genom berättelsen, där den frihetstörstande och litteraturälskande Peggy får vara bandet till omvärlden och Jolly blir kvar och måste berätta systerns, fostermoderns och byns berättelse.

Att byn är Hörby, Wolffs uppväxtort, och att författarinnan är Victoria Benedictsson (1850—1888), därom råder inga tvivel (även om det bara kopplas samman genom att Ernst Ahlgrensgatan nämns i förbigående) något som en del recensenter tagit fasta på. Och alldeles oavsett om det varit Wolffs avsikt att skriva Hörbys berättelse läser jag Liken vi begravde som en reflektion över hur det är att växa upp i en by av det slaget, där alla känner alla och de chockvågor som sänds ut när något fruktansvärt inträffar. Men, förstås, filtrerat genom Wolffs säregna litterära tillslag.

Här liksom i de flesta av hennes tidigare romaner bygger hon en egen moralisk och social logik som skiljer sig från världen som vi i allmänhet känner den. Eller ja, den förstärker väl somligt och drar annat till sin logiska slutpunkt. I Köttets tid (2019), som nog är min favoritroman av Wolff, sätts luppen på våra genom internet medierade liv och konsekvenserna av det, i Djävulsgreppet (2022) är det misogynt våld och dess kontrollmekanismer. Liken vi begraver följer tätt i deras fotspår, men är ändå något annat, inte minst ett tecken på vilken röststark författare Wolff är.

När jag beskriver termen ”magisk realism”, vilken jag vet att Lina Wolff också intresserar sig för, brukar jag beskriva det som en värld där det magiska betraktas som vardag (och det vardagliga rymmer ett visst mått av magi). Det slog mig i läsningen av Liken vi begravde att här finns en tangent till Wolffs egna författarskap. Hennes romaner har alltid ett stråk (nåja, det är möjligen en underdrift) av absurditet, men den förhåller sig till realismen på samma sätt som magin gör hos exempelvis Gabriel García Márquez. Det som jag (och inte bar jag, hoppas jag) som läsare uppfattar som absurt förstås av romanens figurer i princip utan undantag som logiska konsekvenser och bemöts i stort med en ganska driven rationalitet. Även om det gäller frågan om att hjälpa till att begrava lik. Kanske är denna ”absurda realism” (”realistiska absurdism”) Lina Wolffs starkaste kännetecken och det som gör att hennes romaner aldrig blir förutsägbara.