Jokha Alharthi, i översättning av Marilyn Booth, omslag formgett av Sian Wilson
258 s. Scribner 2024
I original på arabiska Harir al-Ghazala (2021)
2019 vann omanska Jokha Alharthi (f. 1978) Internationella Booker-priset för romanen Sayyidat el-Qamar (en. Celestial Bodies) och det var den första bok skriven på arabiska som tilldelats priset. Det hade kunnat vara min ingång i författarskapet, jag som ändå blir påkommen med något som liknar koll ibland, men icke! I stället var det Silken Gazelles som gjorde mig nyfiken nog att ge mig i kast med ett författarskap från ytterligare ett land. Och det skulle visa sig vara en drömsk berättelse med en känslosam inåtvändhet.
När Ghazaala föds är det inte hennes mamma som tar hand om henne, i stället är det Asiyas mamma Saada som ammar dem båda och de två blir som systrar, oskiljaktiga tror de, men ödet vill annorlunda och när Asiyas många år yngre syster dör faller hennes familj samman. Asiyas pappa tar med dottern och flyttar och de två, Ghazaala och Asiya, ska inte ses igen. Tomrummet efter Asiya gör sig ständigt påmint, även om livet måste gå vidare. Ghazaala föder violinistens tvillingpojkar, nätdejtar med en irakier boende i Malmö och har blivit vän med Harir som ägnar sin mesta energi åt sin cancersjuka mor när hon hör en röst på radio som måste vara Asiyas. Harir med sin egna, alldeles annorlunda bakgrund, har en gång i tiden blivit berörd av en ung kvinna som också hette Asiya. Är det månne samma?
De allra flesta författare hade låtit boken handla om hur Ghazaala och Harir tillsammans söker efter och kanske hittar den eventuellt gemensamma vännen, men Alharthi ger oss något annat. Silken Gazelles stannar med blickarna på Ghazaala och Harir, låter dem leva sina nu med skuggan av Asiya, men aldrig mer än så. Här finns inget utrymme att lösa mysteriet, livet levs här och nu, med, exempelvis tvillingpojkar och en dröm om att höra samman med någon. Böcker där huvudpersonen väljer äventyret går det tretton på dussinet och därför är det befriande att läsa något välberättat där så inte sker. Det gör dock att romanen kan upplevas som undflyende och jag har mycket riktigt svårt att sätta fingret på exakt vad som sker, som om berättelsen om kvinnorna sker i utkanten av mitt synfält. Och så är ju livet, många liv sker inte rätt framför ens ögon.
Vad som ändå fångar mig är Alharthis förmåga att genom språket lyfta dessa liv bortom livet själv. Ghazaalas liv som tvillingförälder och revisor låter kanske inte så sagoskimrande, men alla liv kan vara det skrivna på rätt sätt, men rätt ord och rätt stämning. Det tycker jag Silken Gazelles gör fint.