Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Det var inte helt lätt att leta reda på din bästa vän. Många sade sig vara det, men det kändes mest som att du hade varit deras. Jag vet hur det kan vara när man är öppen och hjälpsam. Folk viker ut sig för en och avslöjar sitt allra innersta och i hopp om att inte verka respektlös lyssnar du och försöker stötta så gott du kan. På så sätt blev du mångas bästa vän utan att för den sakens skull känna samma tillbaka.
Jag skojar inte när jag säger att det säkert var tjugo olika personer jag pratade med som alla ville få den åtråvärda titeln. Det är inget förtroende man vinner enkelt, eller hur?
Av en händelse hamnade du och Erika bredvid varandra på en fest. De flesta var mycket mer berusade än ni och barriären mellan er och de andra fungerade lika mycket som ett skydd som något som förde er samman. Ni pratade om allt möjligt, om film, politik, mat och vilka idioter många av de andra på festen var. Du kände med en gång att det fanns något djupare mellan er och, utan att tänka efter, bad du om hennes telefonnummer.
Dagen efter skickade du ett meddelande till henne och frågade om hon hade överlevt festen. Det hade hon.
Sen dess har ni pratats vid varje dag och setts så ofta ni kunnat. Du har pratat om allt och hon har tålmodigt lyssnat när du fullkomligt bubblat över av saker som måste sägas.
Visst fanns det något djupare mellan er. Det kände Erika också, dock inte samma sak. Erika och jag konstaterade att du nog är blind för sådant.