Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
När du var tolv år låg din mormor på dödsbädden. Hon var visserligen sjuk, men det var främst åldern som låg henne till last i den rådande situationen. Din mamma hade tagit med dig för att hälsa på en – vad ni alla tre visste – sista gång.
Hon såg väldigt liten ut där i sin stora sjukhussäng och hon låtsades sova när ni kom. Hon var bäst på att rävsova och det var ett trick hon även hade lärt dig. Du kände igen tecknen och började skratta. Din mamma väste åt dig att sluta skratta, här finns ingenting att skratta åt! Då slog din mormor upp ögonen och sade med en spelat sömndrucken röst: ”Kan man inte skratta i eländet blir stegen dubbelt så tunga.” Sen slog hon ut armarna och ni kramade om varandra.
Mamma Anna himlade med ögonen innan hon gav sin mamma en kram även hon. De pratade lite över huvudet på dig, din mamma var extremt dålig på att ta av sig läkarrocken även om hon slutat jobba och det blev mycket medicinska termer och mätresultat som du inte förstod. Istället fortsatte du att studera din mormor.
Hon var väldigt rynkig, men när hon log såg hon genast ut som en ung kvinna med hela livet framför sig. Hennes ögon var stora och levande och din mamma berättade att ögonen var det sista som slocknade när din mormor väl gick bort. Hennes händer var oproportionerligt stora och väldigt lena. Hennes läppar var torra och spruckna och det var då du på allvar förstod att saker inte stod rätt till. Du började gråta okontrollerat och din mamma kramade om dig utan att sluta prata med din mormor.
”Kan du lämna oss en sekund, Anna”, sade din mormor. Din mamma protesterade men gjorde till slut som hon blivit tillsagd.
När hon lämnat rummet lade sig en märklig frid. Din mormor frågade vad som var så farligt och du hade svarat att du inte ville att hon skulle dö. Med den unga kvinnans leende hade hon svarat att hon nog inte hade något val, är man så gammal som jag är måste man till slut dö, inte kan det vara hela problemet? Nej, din mormor läste dig som en öppen bok och du erkände att du inte trivdes särskilt bra hemma och att hon varit den enda som tagit dig på allvar. Säg inte så, hade din mormor protesterat, men hon insåg förmodligen att det var helt sant. Hon slog sina händer om dina, såg dig djupt i ögonen och sade: ”Du, min flicka, kommer att bli något alldeles extra och det får ingen hindra dig från.”