Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
En dag när du var runt tio år kom din pappa in till dig och sade att han ville prata om Rebecca. Han hade aldrig någonsin öppnat upp sig för dig, ens yppat ett ord om något som var känsligt eller privat. Ändå var det dig han vände sig till. Du kände dig upprymd över att någon äntligen ville anförtro sig åt dig, litade på dig, ville dela en hemlighet med dig. Din pappa, dessutom.
”Vet du om det har hänt något?” frågade han där ni satt på din säng.
Du skakade på huvudet.
”Hon har inte sagt något till dig?”
Du skakade på huvudet igen.
”Hon verkar så frånvarande och jag tycker inte om att se min lilla flicka nedstämd.”
Du trodde att du skulle gå i bitar. Du ville så gärna hjälpa din pappa men du fick inte ur dig ett ord. Du var övertygad om att han aldrig mer skulle anförtro dig något om du inte kunde svara ordentligt. Problemet var att du inte visste något. Du hade noterat samma sak som din pappa: Rebecca var inte sitt vanliga bestämda jag, hon var snarast håglös.
I brist på andra svar ställde du dig på knä i sängen bredvid och lade armarna om honom. Om han märkte att du var där så visade han det inte. I den stunden var armarna det enda verktyg du hade och de nådde inte fram.