Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Inte förrän jag skjuter in ett fotografi där din mamma och mormor sitter bredvid varandra tror du på att din mormor inte är din riktiga mormor. Du tittade skeptiskt på lappen som låg bredvid dig när du vaknade, sedan synade du dina båda äldre släktingars drag och insåg att de inte var det minsta lika och att du därmed inte hade några blodsband till den person du trott dig ha stått närmast i hela världen.
Det var väl onödigt att skrika, Natalie? Från och med nu föreslår jag att du bara litar på mig. Vi vet båda två att det jag säger är sant, eller hur?
Dina riktiga morföräldrar var inte intresserade av att ha en flicka så de lämnade sitt stackars barn på trappen till ett barnhem (vi har hört den förut). Till saken hör att mamman drömde om en son. Allting stod inte rätt till i huvudet på henne, det tål att understrykas, men så var det. Pappan, å sin sida, var gravt alkoholiserad och hade han en bra dag uppmärksammade han att han alls var vid liv. Det är möjligt att alkoholismen det ligger i släkten, din mamma tar allt djupare klunkar ur sina rödvinsglas, har du tänkt på det?
Din mamma levde sitt första år på barnhem, men när det var konstaterat att barnen på alla sätt var välskapt började jakten på nya föräldrar. In trädde personen du tills nyss visste var din mormor och förälskade sig i den lilla flickan omedelbart. Så gjort även hennes make, och de adopterade din mamma så fort det gick.
Hemligheten bevarades väl. Inte för din mamma, hon var mycket ung när hon fick reda på hur det låg till. Hennes begrepp om kärlek rörde personer och inte blodsband. Trots det gjorde hon det till sin främsta plikt att hålla dig undan från sanningen. Det var helt enkelt ett nederlag hon inte ville att du skulle känna till.
Gråt inte, vännen. Det gör väl ingen skillnad nu? Din mormor var under alla omständigheter den mormor alla människor förtjänar.