Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Jag gillar dig.
Jag har sagt det till dig varje dag sen jag tog med dig hit. Jag vet inte om du lyssnade till en början, jag tvivlar på det.
Jag har varit nyfiken på dig från första stund. Det har du knappast undgått. Till en början var det bara något ytligt, oförklarligt. Du var den vackraste person jag sett och ingenting kunde få mig att slita tankarna från din uppenbarelse. Samtidigt var du alltid så långt bort, så otillgänglig. De flesta skulle nog mena att jag borde gett upp.
Nu sitter vi här med ryggarna mot varandra och en dörr emellan. Jag berättar att jag tycker om dig och att jag vill veta allt om dig. Du hatar att du känner dig smickrad. Du vet inte vem jag är och när jag skjuter in ett foto på mig under dörren undrar du varför du inte gör det. Jag tror inte du är vid dina sinnens fulla bruk. Ditt omdöme är påverkat av den rådande situationen. Stockholmssyndrom? Slå inte ned blicken! Den här resan kommer inte sluta lyckligt, de möjligheterna har jag förstört sedan länge.
Jag tycker om att du ler när du ser bilden. Du verkar må bättre. Jag skiter ärligt talat i varför, det gör mig väl att se att jag inte bara orsakar dig smärta.
Jag gillar dig och nu vet jag knappt varför längre. Kunde du inte bara givit mig ditt namn, Natalie?