Det tog inte många sekunder efter att jag hade läst klart Romantically Apocalyptic innan jag lätt maniskt började surfa runt på Tradera i jakt på en gasmask. Jag hittade en och betalade modiga etthundrafemton kronor för en fyrtio år gammal rysk mask med en tillhörande burk -EO-16- X-83-40 E 453. När jag provade den drabbades jag av andnöd – panik! – och tog av den så snart jag hade tagit de obligatoriska fotografierna.
Undergången har fascinerat mig under en längre tid, inte bara för den populärkulturapokalyps vi gång på gång drabbas av, inte heller enbart för att jag inte hyser några större tvivel om att vi människor snart dragit helvetet över oss. Det är något med den som erbjuder rening, katharsis, och ur desperationen föds något nytt och sant: omtanke och kreativitet. I The Road av Cormac McCarthy är bandet mellan de överlevande – fadern och sonen – så starkt, trots att det bara handlar om hur de ska ta livet av sig eller varandra när de är bortom räddning. I det utsatta läget finns trots allt ett hopp utan motstycke. Paradoxalt? Inte särskilt. I Terassen (eller dess moderna syskon Twelve Monkeys) har jorden gott under av ett virus och de överlevandes enda hopp är att bygga en tidsmaskin för att låta resenärerna söka efter ett försvar mot katastrofens följder.
Ovanstående bild är tagen av Viktor Bulla och heter Pioneers in Defense Drill, tagen utanför Sankt Petersburg, dåvarande Leningrad, 1937. Sedan den publicerades i boken Propaganda and Dreams (1999) av Leah Bendavid-Val har den cirkulerat på internet många varv, även om det tog den tio år att nå min webbläsare. Det första intrycket är djupt obehagligt, att så många tvingas fly undan gud-vet-vad är fruktansvärt. Det var inte för att illustrera det bilden togs, utan det är en konstruktion av moderna värderingar. Bilden beskrivs på följande vis:
Bulla’s photograph of hundreds of children wearing gas masks was not meant to be ghoulish, a commentary on war or lost innocence, but rather exemplified a reason for pride–the country was blessed with well-trained, well-equipped and obviously courageous young fighters.
Stoltheten lyser i deras ögon, inte sant? Skämt å sido, ju mer jag studerar den där bilden desto mer delar jag uppfattningen om dess budskap, även om det egentligen inte är mod och krigsduglighet jag ser. Jag ser hopp.
En gasmask är den ultimata symbolen för hopp. Inte ens när luften inte tillåter att du andas den ger du upp. Du drar på dig gasmasken och kämpar vidare, trots att du omöjligt kan veta om du någonsin mer kommer att få andas på riktigt. I gasmasken ser jag en vilja att överleva som vida överstiger alla andra livlinor.
Att det numer ligger en gasmask på mitt skrivbord är kanske inte bara ett tecken på min synnerligen goda smak. Låt oss hoppas att den även rymmer en smula hopp.