Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Jag öppnar dörren på vid gavel, Natalie. Du är för svag för att springa någonstans, både du och jag vet det. Du försöker göra motstånd, men jag har inga problem att lyfta upp dig och du lutar ditt huvud mot min axel och låter tårarna rinna. Luften har stått stilla i källarutrymmet och det måste vara stor skillnad att få andas den friska luften utanför. Jag har gjort i ordning en stol på verandan där jag sätter dig och slår om dig en filt. Du säger att du fryser.
Jag pekar ut de olika platserna runt sjön, trots att du känner dem väl: er stuga, bryggan, den hemliga fickan i vassen där ni förtöjde ekan och pratade hemligheter.
Du frågar hur jag kan veta så mycket. Det är ingen konst. Om en person inte tror sig känna dig ordentligt förutsätter de att någon annan gör det. Ingen känner dig ordentligt och alla tror att jag gör det. Likt ett pussel har jag samlat bitar om dig, lite här, lite där. Jag misstänker att alla bitar är på plats och att du lärt dig lite mer om dig själv genom mig. Du behöver inte tacka ens om du skulle vilja. Du har knappast blivit lyckligare om vetskaperna jag delgivit dig.
Försiktigt försöker du resa dig, men faller. Jag fångar dig, precis som jag lovat, och bär med dig till er gamla sommarstuga. Den står tom såhär års, de nya ägarna har inte varit lika hängivna som ni. Trots utmattningen skimrar dina ögon lite extra vid återseendet av den gamla stugan. Det gläder mig.
Vad ska jag göra med dig?
Uppriktigt sagt har jag långa stunder varit osäker. Du har lärt mig mycket om mig själv och vid något tillfälle övervägde jag att släppa dig fri och överlämna mig till polisen. Jag är ingen skurk, jag insåg det. Jag räddade dig från dina egna tappra händer och har erbjudit dig något annat.
Du ser på mig och nickar, en gest av total undergivenhet men med fullständig saknad av ärlighet. Det är inget löfte du ger mig, du är rädd och skulle göra vad som helst för att av egen kraft få springa härifrån. Det duger inte åt mig. Jag vill inte ha dig undergiven, jag vill ha dig ärlig och det är något du inte klarar av. Jag har aldrig varit för dig och när du ignorerade mig på den där festen var det helt enkelt för att du inte såg mig och när du inte gav mig ditt namn var det för att det helt enkelt aldrig föll dig in. Jag var aldrig för dig.
Du kan förstås leva med det. Jag kan det inte.
Filten du har om dig gör det enkelt för mig att binda ett rep runt din späda kropp. Jag bär med dig ner till en eka vid vattnet och jag ror ut till mitten av den lilla sjön. Jag klättrar upp på aktertoften. Du ligger i mitt knä och jag kysser dig på pannan. Du är mitt allt, viskar jag, griper tag om dig och lutar mig bakåt. Först när vi slår i ytan ser du att mina handleder är avskurna och vi sjunker sakta så djupt man kan komma.