Emily St. John Mandel, inläst av Sarah Scott
9 h 30 min. Random House Audio 2017 (2011)
I flera av kanadensiska författaren Emily St. John Mandels (f. 1979) böcker bygger hon ett universum, snarlikt vårt, men med ett utrymme för just de berättelserna hon vill skriva. The Lola Quartet är den tidigaste av hennes romaner jag läst och eftersom The Glass Hotel (2020) sveper förbi i utkanten vet jag att också Sea of Tranquility (2022) gör det. De är inte uppföljare till varandra, fristående, visst, men inte frikopplade. Och det är ett väldigt charmigt sätt att skriva böcker på, lite som när Gabriel García Márquez gång på gång återkommer till sitt Macondo.
Nå, Gavin Sasaki är en lovande journalist i New York som efter att ha fabulerat ihop en historia i jakt på citat hamnar i fritt fall. Inget jobb, ingen inkomst, ingen flickvän längre och inga förutsättningar att någonsin få kliva in i den roll han drömt om sedan han insåg att han inte skulle bli någon trumpetvirtuos. Med svansen mellan benen återvänder han till det djupt hatade Florida för att jobba hos sin syster som jobbar med att sälja utmätta hus. Av en slump har hon hittat vad som bara kan vara Gavins dotter som han inte visste att han hade, och det sätter igång en kedja av händelser som tar oss rätt in i spänningsträsket (bokstavligen, eftersom: Florida).
Lola-kvartettens sista spelning var på ett flak bakom skolan efter examen. Gavin spelade trumpet, Daniel bas, Sasha trummor och Jack just den kvällen saxofon, även om han hade kunnat spela vad som helst. Med ett pappersflygplan och en ursäkt gör Gavins flickvän Anna slut bland ryktena om att hon är gravid och ger sig av. Om Gavin är romanens mitt så är Daniel, Sasha, Jack och Anna dess storm och alla kommer de innan sista ordet är skrivet behöva ta konsekvenserna av de beslut de fattat som yngre.
St. John Mandels blick för det sköra och mänskliga ger alla hennes böcker en särskild ton och alla figurer håller ihop i en psykologisk helhet. Och det är det som gör henne så läsvärd, så även i The Lola Quartet. Alla fem huvudfigurerna har fullt sjå med att testa sina moraliska ramar och hitta sätt att leva med den ånger som gång på gång tycks uppstå. För vissa leder det till desperation, för andra till missbruk eller, i somliga fall, någon slags avslut. Det vill till att man som författare är varsam när figurernas drömmar ligger precis utom räckhåll och St. John Mandel gör det bra.
The Lola Quartet är inte bländande som hennes Station Eleven (2014), men St. John Mandel har ett anslag som jag verkligen tycker om. Allt är inte världsbäst, men jämte exempelvis Lina Wolff och Sally Rooney är hon en av dem jag ständigt återkommer till med nyfikenhet.