Jenny Wrangborg, omslag formgett av Jesper Weithz
113 s. Verbal förlag 2025 (2025)
Jag tycker ändå vi börjar hos William Shakespeare. Tragedin Romeo och Julia skrevs på 1590-talet och hade så vitt man vet scenpremiär 1597. Motivet är välkänt, två unga blir hjälplöst förälskade i varandra efter en bal, de kan inte vara tillsammans men vill det ändå, så pass att de till slut faller döda ner. Ridå. Att de kommit att bli sinnebilden av en omöjlig kärlek är kanske inte så konstigt och även om det garanterat har bäring på alltför många platser i världen så kanske vi behöver en annan berättelse för vår nutid och samtid. En sådan skulle kunna vara poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Det oss som saknar ett vi.
När jag läste Vad ska vi göra med varandra (2014) var det som att Wrangborg blåste mig av stolen med sin poetiska integritet och sin förmåga att göra det personliga politiskt. Jag upplever Det oss som saknar ett vi som mer sammanhållen, men tveklöst ett verk i samma riktning.
Diktjaget svajpade höger (får man anta) och så börjar en kärlekshistoria.
Vi träffades på en gemensam app
han gillade promenader
jag att drömma mig bort
efter ett par öl på söder
sträckte jag mig mot honom
och föll handlöst utanför mig själv
Vi får följa med genom förälskelsen första skälvande steg, det pirriga och osäkra, bubbliga fladdriga som markerar brottet mellan ett före och ett efter. För varken jaget eller honom är det första gången, men det är det å andra sidan så sällan, men hos honom finns också något oavslutat som efter ett tag börjar ta plats. Jaget betraktar sig själv genom honom och räcker aldrig till. Han vill älska henne, men kanske en annan henne än hon är. Tydligast blir det när klass blir en fråga.
Hon är arbetarklass, jobbar i kök, är trött när hon kommer hem. Han … ja, vad gör han egentligen? Efter en arbetsdag vill han fortsätta leva ett medelklassigt liv och ifrågasätter hennes upplevelse inte bara av situationen utan av världen. Att det kan vara jobbigt att jobba på ett rent utmattande vis tycks aldrig föresväva honom. Och trots allt detta är det han som till slut behöver tid, och med tid menar han avslut, fast han kanske inte vet det själv än. Och i tomrummet som uppstår är det ingen som tar gift eller dör, men något giftigt finns som behöver tid att renas ut.
Och Wrangborg gör det så väldigt bra. Hennes poesi är konkret och berättande, fylld med samma närvaro som hennes tidigare diktsamlingar. Att separera livet från politiken går inte, att separera livet och politiken från poesin är inte heller möjligt. Hon skildrar förälskelsens och relationernas överraskande flyktighet på ett bedövande vis som borde gå att känna igen om man någon gång varit i en relation som svept in och sedan mojnat.