Det här inlägget är äldre än 5 år och oredigerat. Åsikterna som uttrycks kan ha ändrats.
Det är märkligt. Sedan en tid tillbaka har orden stakat sig i fingrarna. Inte alltid och inte om allt, men varje gång jag satt mig ned för att skriva en rad eller två till min blogg har det slutat med att jag inte vetat vad jag ska skriva. Plötsligt känns Om att inte skriva skrämmande aktuellt igen. Vilka fula knep ska jag ta till här näst för att lita på mina ord och våga ge röst åt mina tankar?
Det är mycket på gång. Det har varit rätt rörigt. Jag saknar inte saker att skriva om. Tvärtom. Det är smärtfullt nära, men samtidigt befriande långt bort. Kanske omvänt också: befriande nära och smärtfullt långt bort. Jag hoppas kunna glänta på lite dörrar snart och våga lita på att det jag skriver är läsvärt.
Snart, mycket snart, kommer jag vara tvungen att skärpa mig och pres(en)tera. Daniel Melin är en uppviglare! är allt jag har att säga om den saken.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!