Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Det var en fin kväll i Norrköping, bara några dagar efter midsommarafton 1986. Ännu knappt märkbart började nätterna bli kortare och vemodet skingrades av de ljumma vindarna (1,4 sekundmeter). Någonstans ifrån ekade ”The Final Countdown” som skulle toppa listorna ytterligare några veckor. Kanske sjöng en koltrast från björkarna utanför sjukhuset. Kanske höll den andan.
Drygt 170 mil sydsydväst hade Jorge Luis Borges bara elva dagar tidigare gått bort i följderna av levercancer, 86 år gammal. Hans påverkan på den här berättelsen, för att inte säga på alla berättelser, ska inte underskattas. 30 mil norrut fick Mats Eriksson i Trödje, Gästrikland, släppa ut sina kor för första gången sedan april samma år. Det skulle dröja betydligt längre innan den fulla vidden av reaktorolyckan i Tjernobyl gick att förstå, om något sådant enormt alls går att få grepp om.
I nionde minuten gjorde Andy Brehme mål för Västtyskland i semifinalen mot Frankrike på Estadio Jalisco i Guadalajara, 963 mil och ett hav bort, men Die Mannschaft skulle några dagar senare stoppas från att vinna mästerskapet av en kort men bollskicklig argentinare. En TipTop kostade 7 kronor och 50 öre och en Piggelin 2 kronor och 70 öre vilket motsvarar 15 respektive 5,50 kronor i dagens penningvärde.
Okej, kulissen är målad, scenen som följer:
Till vänster, en man. Han har inte fötts ännu, men fingrar nervöst på sin mobiltelefon, en smart sådan. Han ömsom lutar sig mot en stenmur, ömsom går rastlöst fram och tillbaka mellan de närmaste cykelställen. Hans shorts når knappt till knät där ett fult ärr, tre blålila och tjocka streck, suttit sedan han slirade över vårgruset med cykeln som tio-åring. Även det är en bit in i framtiden, ska tilläggas.
Till höger, ett tomrum.
Det har emellanåt befolkats, men just där och just då är mannen ensam. Det är inte lätt att födas, inte ens när man vet hur det går. I parallellvärlden mannen nu befinner sig i doftar det av rabarber och ambivalens, av bokhyllor i byggsats och mormors pelargoner. Det doftar av osäkerhet och av framtidstro och nog känner han det allt.
Innanför väggarna på den stora blekgula sjukhusbyggnaden föds ett barn som känner samma dofter men inte vet vad de betyder. Navelsträngen temporärt om halsen, en snara som kanske aldrig riktigt lossar. Övergående blå. En nybliven mamma, en pappa den lilla pojken inte vet något om än. Tomma blad vars ytor kommer täckas med besvärjelser av blod och blommande skratt. Aldrig är man där och då. Bara en mikrosekund, sedan är allt förbi.
Tiden hindrar att allt händer samtidigt, sägs det.
Ändå står mannen utanför med armarna i kors och väntar på ett tecken. Ändå föds han därinne, motvilligt efter timmar under trycket av sjuttiofem kubikmeter luft inneslutna av väggar av päronglass. En, två, arton dagar senare än sagt, vem vill ut när inte ens korna släpps? Ändå vurpar han med cykeln, kysser en kind, en panna, får och tappar sin första tand, blickar ut över Machu Picchu, över ett lagergolv och över avgrunden. Kysser läppar, skriver på avtal, flyttar ut, flyttar in. Får egna barn.
11 688 dagar skiljer mannen och knytet som kanske, eller kanske inte, söker tryggheten i sin mammas famn just i denna stund. Blind för världen, det är de kanske båda, om än på helt olika sätt. Fartblind, mannen tappar fotfästet för en sekund. Vad är nästa steg? Kommer en gammal man stå och sucka, skaka på huvudet över alla dagar som rinner förbi nere i ravinen, som forsar ibland, som porlar ibland? Hur ska barnet i famnen och mannen kunna förstå tidens gång innan det är för sent? Livet är inte binärt. Nyanserna blir synliga bara av tidens gång. Låt honom sucka!
Någon vecka senare passerar det nyfödda barnet mannen som stelnat utanför, lastats och fraktats till annan plats, ett nytt hus än blekare än det förra, en staty av kött och blod som stelnat i ådrorna. En armslängd bort, även för barnet, men det sträcker inte ut armen. Försöker inte nå. Sover bara. Någonstans på vägen kommer de att flyta ihop, bli ett, bli ett mönster av staplade fragment. Dubbelexponerat. Trippelexponerat. Spöken om spöken ändå fanns.
I Trödje råmar korna, i Mexiko sträcker Andy Brehme händerna mot skyn. I Norrköping firar den nyfödde med ett skrik och 11 688 dagar senare har mannen givit upp alla försök att sätta ord på tankarna kring sin egen födelse. Han har inga. Alla tankar är planterade, en monumental händelse han saknar minnen av. Radioaktiviteten från Tjernobyl som röntgenstrålar, allt lämnas vidöppet. Stoft från alla tider färgar solen grön, lämnar ett lager av damm som lätt förväxlas med frömjöl.
Jag kommer aldrig bli som du, mumlar mannen som egentligen famlar efter en avslutning. 1,4 sekundmeter och tiden vibrerar som av fjärilsvingar när barnet passerar den sökande, försvinner mot den blomstrande framtiden.
Till höger, ett tomrum. Till vänster, början på något nytt.