Upp

Originaltitel: Up
Regissör: Pete Docter och Bob Peterson
Manus: Bob Peterson, Pete Docter och Thomas McCarthy
Språk: Engelska
Land: USA
Svensk premiär: 16 oktober 2009
Längd: 96 minuter

Få datoranimerade familjefilmer har på senare tid lyckats få mig intresserad på samma sätt som Upp gjorde. Wall-E lyckades på förhand, men var när det kom till kritan, inte mycket mer än en intressant idé förvaltad dåligt. Upp, å andra sidan, var precis allt jag begärde och lite till – inte dåligt med tanke på vilka högt ställda förväntningar jag hade.

Som liten ägnar Carl Fredricksen (Edward Asner) större delen av sin vakna tid åt att beundra och vara den framstående äventyraren Charles Muntz (Christopher Plummer). En dag stöter han på Ellie (Elie Docter) som i lika stor utsträckning sysslar med exakt samma sak. De blir vänner och skapar ett nät av drömmar och äventyr som de ska uppleva under ett långt liv tillsammans. Och i viss mån gör de även det, men när Ellie går bort tycker Carl att han har försummat henne och hennes drömmar. Han bestämmer sig, till viss del på grund av att han riskerar att placeras på ålderdomshem, för att ta sitt och Ellies hus och flyga till Ellies viktigaste drömäventyr – Paradisfallen.

Nå, det är lika bra att klargöra en sak för alla. Upp är bara till viss del den film man förväntar sig – så till vida att man inte förväntar sig en film med mycket svart humor och scener galet känslosamma. Gör man det är det förstås mitt i prick. Jag kan tänka mig att vissa delar av filmen tilltalar barn, men det känns inte alls som en film som nödvändigtvis lämpar sig för barn. Som sagt, det är mycket sorg och svart humor, vilket fick mig att skruva mig i sätet och undra vad sjutton det var jag såg. Det är bra, utan tvekan, men framförallt är det oväntat. Sällan erbjuder familjefilmerna det spann av känslor som Upp gav och det kändes nästan som att Disney inte alls var inblandade i filmen. Men bara nästan, för jag tror trots allt att filmen förtjänar ett lyckligt slut. Temat med drömmar och hur man ska uppfylla både sina egna och andras (ett tema värdigt Randy Pausch) är intressant och vackert gestaltat.

Ja, humorn är ofta svart, men inte alltid. I Upp har upphovsmännen haft den goda smaken att kombinera smart humor med svart humor och crazyhumor. Blandningen blir snarast perfekt och även jag som inte alltid uppskattar den senare sorten känner ändå att den passar in och dessutom roar mig. Oväntat men trevligt.

Upp är sannolikt den bästa animerade filmen som gjorts. Den är oväntad och originell, välproducerad och smart. Framförallt är det en film alla måste se (kortfilmen som var innan filmen bara den värd pengarna för biobiljetten – guld på burk! Den finns att beskåda här (YouTube), men den förtjänar förmodligen en egen recension).

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. Nu har jag sett Up, och jag skulle nog ge den en stark tvåa. Framför allt känns plotten oerhört tunn. Hela biten när de släpar på huset är trist, och det finns ingen anledning att rädda fågeln mer än att den är färggrann och ser rolig ut. Den smarta humorn är alldeles för sällsynt (det enda som når upp till Shreck-klass på referenshumorn är väl de pokerspelande hundarna). Trailern var mycket bättre än filmen, som så ofta är fallet. I och för sig hade jag riktigt höga förväntningar också.

    1. Ah, synd att du inte uppskattade den. Jag håller inte med dig, som synes (och jag tycker samtliga Shrek-filmer är överskattade :) ). Att färggrann och rolig är anledningar nog för ett barn tycker jag är en ganska stor poäng. Upp visar barnet på ett mycket bra sätt. Överhuvudtaget åldersskillnader och åldrande tycker jag den gör fantastiskt (bland mycket annat, förstås).

Kommentera