Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Jag och en kollega bilade genom natten för lite sedan. Den gråa himlen hann bli både blå och röd innan skuggorna helt försvann till förmån för några timmar av relativt mörker. Det var natten efter sommarsolståndet. Det slog mig då att nätterna överlag var ljusare när jag var yngre. Jag minns särskilt ett läger i Mela då solen aldrig tycktes gå ner, eller alla vakande nätter under sommarloven på högstadiet och gymnasiet där främsta målet bara var en ny natt. Allt tyder på att nätterna var ljusare för tio år sedan.
Det kan vara inbillning, ett tecken på att jag ser världen med andra ögon idag än jag gjorde då. Anledningen spelar inte så stor roll. Det är lätt att falla in i ett nostalgiskt filosoferande – det var bättre förr! Vad hände med alla drömmar? – men jag saknar fallenhet för den typen av utsagor. På sin höjd kan jag sträcka mig till att det var annorlunda förr.
Jag har nämnt många gånger tidigare att mitt sjutton- eller möjligen artonåriga jag hade allting klart för sig och att han visste precis hur han ville ha det – nej! hur han skulle ha det – när han fyllde tjugofem. Så till vida det inte händer något märkligt under dagen kan vi kallt konstatera att han hade fel. Å andra sidan, när jag var sjutton eller möjligen arton hade jag fel om allting och såhär i det värsta av ålderskrisstormen kan jag känna mig rätt korkad som hängt upp så mycket på en profetia uttalad av något utan minsta tillstymmelse av talang i praktiserandet av förutsägelser. Nåväl.
Nu är jag som sagt inte särskilt nostalgisk av mig och jag kan känna mig nöjd över att jag blivit smartare, snyggare, trevligare, bättre och ödmjukare ju äldre jag blivit. Visst, jag hade extremt roligt med mina vänner i Krokek när jag var femton. Visst, jag hade en överlag fantastisk tid på gymnasiet. Visst, förra sommaren var bland de mest utvecklande jag varit med om. Det betyder inte att jag vill ha dem igen, att jag längtar tillbaka eller att jag är missnöjd med att tiden går. Jag är tacksam att tiden går.
Jag är tacksam över att tiden går och att jag klarar mig och ständigt utvecklas. Speciellt givet hur jobbigt det var i vintras (”Om att låta trollet spricka i solen”). Många av de drömmar jag drömt när jag fortfarande och det känns helt okej att vara där jag är, allt som oftast. När drömmarna känns längre bort är det lite tyngre att gå upp på mornarna. När de är näramre skiner solen dygnet runt.
Ibland känns det dock som att tiden står stilla. Jag läste nyss förra årets födelsedagsinlägg, ”Så går ett år ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”, och det är lustigt hur jag ständigt återkommer till mitt artonåriga jag och hur jag ständigt försöker övertala mig om att allt kommer bli bra, att han hade fel och att jag är nöjd. Det är en skuggvärld – förväntningar och tvivel – där jag ibland undrar om jag passar in.
Det går i vågor, livet. Att fokusera på det som varit ligger inte för mig. Att fokusera på framtiden är för omständigt. Att fokusera på nuet hade varit det jag sysslat med om jag inte varit så dålig på att fokusera överlag. Jag har vid ett flertal gånger funnit mig dansandes på ett nattklubbsgolv utan att bry mig om något utanför det och ibland knappt utanför mig. Att i mörkret och förvirringen fräscha upp energin som aldrig annars tycks laddas upp fungerar bra. Eller som mamma uttryckte det: ”Det är bra att inte vara pepp för då har man inga förväntningar som kan raseras och då brukar det blir rätt bra.” En utsaga som kan tyckas guppa på släp som en optimistjolle, men som ändå varit rätt definierande för mitt senaste år. Jag tar det som det kommer helt enkelt.
Nu kan det trots allt bara gå utför härifrån.
Verkligen? Nej, tvärtom!