Pär Lagerkvist, inläst av Magnus Roosmann
7 h 33 min. A Nice Noise 2015 (1944)
Den nobelprisbelönade författaren Pär Lagerkvist (1891—1974) skriver i Dvärgen om ett machiavelliskt renässanshov där den onda dvärgen gjort sig oumbärlig för fursten Leone (efter att ha strypt den sista andra kvarvarande dvärgen). Distanserad från människosläktet betraktar han de andra med vämjelse och förakt, anser sig högre stående i sin rationalitet, bara Leone ser han på med respekt så länge denne håller sig stark och mäktig. Runt omkring dvärgen och hovet pågår krig och framsteg, pest och förtvivlan, men han är uppfylld av sitt hat. Listan över saker han hatar är lång, däribland ungas kärlek, kroppsvätskor, skratt, förlåtelse och ånger.
Huvudpersonen är så genomgående ond, allt ses ur hans perspektiv, att det blir i det närmaste banalt, men inte på det sätt som Hanna Arendt beskriver den banala ondskan. Kanske är han, som han själv ser det, något annat än en människa. Att vara så förblindad av förakt utan att det ens i de svåraste stunder uppstår några sprickor i fasaden är ganska tröttsamt, samtidigt bör man kanske förstå det som en karikatyr. För som världen ser ut i dag med (bildligt) små och (bokstavligt) hatiska personer både i ledande positioner och som följer ledarna är det inte svårt att känna igen typen. Dvärgens svaghetsförakt, föraktet för det som gör oss mänskliga, syns på så många ställen, inte minst i vår riksdag eller under valprocessen i USA. Hatet lämnar inte rum åt några andra känslor eller tankar, det kan Lagerkvist genom Dvärgen fortfarande lära oss.
Lagerkvist skrev Dvärgen mitt under brinnande världskrig och boken har ofta tolkats som en allegori över nazismen, vilket givet att vi har faktiska nazister i dag är svårt att neka till, samtidigt finns det något besvärande i att mänsklighetens mest ogina och hatiska förkroppsligas av en dvärg. Det går för all del att hänvisa till dess samtids anda, men tangerar också som bild betraktat det förtryck och svaghetsförakt Lagerkvist reagerade emot genom sin text. Även om mycket annat i romanen är tidlöst, tyvärr, är just den här biten det inte.
Och kanske inte heller som litteratur betraktat, för Dvärgen beskrivs som en dagboksroman, men det är en väldigt pratig berättelse som förvisso inleds oerhört starkt.
När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.
Därefter blir det omtag och ansatser där han berättar att han berättar snarare än att bara berätta, ett tilltag som känns mindre dagbokigt och mer som ett föredrag (av sämre sort). Det känns lite tradigt, nästan på samma sätt som jag upplever de ryska romanerna. Och ändå, även om jag kanske inte betraktar Dvärgen som en hit, tycker jag att den är läsvärd, bör läsas, och diskuteras i ljuset av vår samtid.