Om pengars och människors värde

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

Någon frågade mig: ”När blev du så politisk?” Jag tror det var när jag insåg att möjligheten att vara politisk är på väg att tas ifrån mig.
     På senare tid har jag allt mer och på riktigt börjat förstå den klaustrofobiska känsla många borgerliga måste ha känt när socialdemokratin var mer vänsterinriktad, när kulturen och journalismen gick vänsterns ärenden och när rösterna kvävdes av ett samhälle där andra perspektiv än de rådande inte kunde vädras utan att diskvalificeras (om det nu var så). Jag förstår det till fullo, för det är precis så jag känner idag, när läget är det omvända.
     Frustrationen jag känner i ett samhälle som glider åt ett håll jag inte sympatiserar med, där — något förenklat månne — kapitalism och nyliberalism vunnit över solidaritet, är total. Den är så omfattande att jag hade svårt att sätta ord på problemet. Jag upplevde att jag saknade verktyg och exempel, utöver känslan (som är så svår att delge trovärdigt i politiken). Det var tills jag läste Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar.
     Titeln till trots är den tämligen långt ifrån en sagobok. Undertiteln, “Om pengar och människors värde”, beskriver träffsäkert den naturliga motsättning som Björk tar sig an och där pengars värde är långt viktigare än människors idag.

Snart drar en valrörelse igång igen. I media framförallt, men på senare år mer och mer i politikernas tal, brukar det i regel framställas som en enkel fråga: Hur mycket får du kvar i plånboken? Det är diagram, tabeller och uträkningar som ska tydliggöra exakt hur många kronor och ören du tjänar på varje partis politik.
     Björk skriver: “Jag ser valrörelsen 2010 som ett långt farväl till den politiska människan. Ett långt farväl till hon som tänker gemensamt, kollektivt, solidariskt.” Spiken i kistan var när Mona Sahlin efter valförlusten sade att hon “aldrig mer ville uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ‘Ja, jag ska rösta på er — trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra’.” Det Sahlin egentligen säger, som Björk påpekar, är att hon inte vill uppleva en solidarisk väljare som “inser sina privilegier — i Sverige, i världen — och röstar utifrån en annan vilja, känsla eller dröm om världen och människorna än utifrån en önskan om att försvara sina egna privilegier.”
     På en och samma gång reduceras även de en gång i tiden ideologiskt starka politiska partierna till produkter som kunderna ska välja och vraka bland. Avdrag när jag ska bygga ut huset? Jo, jag tackar. Det är en sorglig utveckling och i långa loppet något vi alla förlorar på. Petter Larsson formulerar det hela bra i Magasinet Arena 2011 #3 (Medelklassens självbedrägeri): “I utbyte mot kortsiktiga fördelar – skattelättnader, rut-avdrag, chansen till ett bostadsklipp – röstar man fram ett samhälle som de själva förlorar på.”

Människan är alltings mått, lär den grekiske filosofen Protagoras ha uttryckt. Betydelsen har lämnats öppen för tolkning, men de fyra orden står ändå starka i sig själva. I den mån saker har värde i vårt samhälle är det efter att människan, både gemensamt och varje människa för sig, skänkt det värde. Idag värdesätter vi pengar väldigt högt. Så högt att de fått ett eget liv och är bortom människans kontroll.
     Samtidigt eldas konsumtionen på. Olika åtgärder har olika effekter. Våra verktyg, i första hand de elektroniska, överlever allt kortare tid, det blir enklare att ta snabba och kortsiktiga lån. Varje intjänad krona påstås vara frihet, varje ospenderad krona ett svek mot samhället. Arbetsköpare värderar arbetssäljares tid. Vår arbetade tid ska möjliggöra att vi köper tid av andra för att livspusslet ska gå ihop.
     Tydligaste exemplet på hur pengarna blivit en best bortom kontrol finner vi kanske i sjukvården. Journalisten Maciej Zaremba granskade sjukvården under våren 2013. I en lång artikelserie gav han en helhetsbild av vad som hänt sedan sjukvården konkurrensutsattes och marknadsanpassades, och som väntat var det ingen lycklig berättelse. (Artikelserien publicerades till en början i Dagens Nyheter med Vad var det som dödade herr B? (17/2 2013) och har givits ut i sin helhet: Patientens pris?, Weylers förlag, 2013.)
     I korthet hände precis det man kunde vänta sig och som varnats för: patienterna blev kunder och de mest lönsamma kunderna var de sjukhusen anpassades för. De mest lönsamma patienterna var inte de svårt sjuka vars vård krävde mycket resurser och skulle ta lång tid. Nej, systemet belönade vårdinrättningar som betjänade kunder i rask takt utan att patienterna skulle behöva återbesök. Skräckexempel finns på patienter som fått tiotals diagnoser eftersom det gav mer klirr i kassan. När varje tänkbar diagnos får ett strikt ekonomiskt pris är det bara att välja och vraka i sjukdomsshopen.
     Ingen behöver bli förvånad. Den konkurrensutsatta offentliga vården ska stå på egna ben gentemot marknadens alternativ och då är behandlingen av de lönsamma patienterna inte en fråga om girighet utan en fråga om överlevnad för varje sjukhus, varje vårdcentral, varje avdelning.
     Pengarna är alltings mått.

Om vi ska återgå till våra plånböcker en stund. I Fokus skriver Johanna Koljonen den 13/6 (Välskräddad pansar) om “det verkliga ­fattigdomstecknet smyger sig på, detta att inte vilja visa ­inför andra hur man egentligen har det.” Hon hänvisar till en artikel med skådespelaren Terence Stamp som till synes alltid är välklädd. “Jag tror det bottnar i min barndom,” citeras Stamp. “Vi var mycket fattiga. Jag hatade att gå med lappade kläder eftersom omgivningen baserade hela sin uppfattning om mig på hur jag såg ut.”
     Koljonen fortsätter:

Nu har jag i och för sig länge varit kluven till den medelklassbohemiska estetik som präglar min miljö, bland annat på grund av flörten med en idealiserad fattigdom med ofta orientalistiska förtecken. Men jag har aldrig reflekterat över hur det uppfattas utifrån. Att det är ett privilegium, en implicit arrogans, att välja bort det hela, rena, propra. Att det symboliska upproret mot den egna omgivningens normer på ett sätt som bara är möjligt för medlemmar av gruppen, faktiskt är odugligt som protest mot samhällsstrukturer betraktat.

Jag ser i hennes reflektion en beskrivning av en omvärld som inte är så himla enkel alltid.
     Det är idag modernt med slitna jeans och vintage-kläder och -prylar. Det är chict, helt enkelt. Upprustade eller tillfixade varor kan säljas till välbärgade människor för om inte mer så åtminstone i paritet med ursprungspriset i särskilda butiker i områden där människor som kan betala bor. Att i högre grad rusta upp och återanvända är visserligen en önskad utveckling, men någonstans på vägen har någonting hänt.
     När jag var liten ärvde jag i regel kläder av grannbarn. På klädbytardagar byttes mina för små kläder in och för en spottstyver fick jag klä mig i något i lagom storlek. Det gick egentligen ingen nöd på mig, men ändå.
     Ändå sitter det något i lukten på de ärvda kläderna. Något som inte syns, för skillnaden på byxorna som köpts trasiga och de som slitits ut på egen hand är ytterst marginella, men som ändå visar att man inte har råd. Mobbarna vittrar blod och man gör vad man kan för att dölja sina kläders ursprung. När allt kommer omkring är det en lång väg mellan vintage och second hand och om man betalat sextio eller sexhundra kronor för sina trasiga jeans kan vara skillnaden mellan en fnysning och en nick i samförstånd.
     Plånboken, ja. Om systemet vi uppmuntrar, statusen ett par dyra trasiga jeans ger, är en fråga som kan härledas direkt ur din och min plånbok är det naturligt att man tvingas ta hänsyn till plånbokens tjocklek snarare än systemet vi lever i. Det är en enkel lösning på problemet.

Vi landar ständigt i det individuella, nyliberalismens käpphäst, “individuell position efter individuell prestation”. I Dagens Arena 17/6 2013, visar Nina Björk (Vänstern piper jobben först)två problem med den inställningen:

För det första: utopin presenteras som vore den redan förverkligad. När så verkligheten kommer med sina statistiska rapporter om hur klass, kön, sexualitet och etnicitet fortsätter att vara hindrande faktorer i enskilda människors liv kan därför dessa rapporter enbart bemötas med en lista över undantag. Se på den arbetartjejen, kvinnan, invandrarkillen, flatan – hen har minsann lyckats ta sig ända upp till toppen!
     […]
     Det andra är att vänstern tvingas ägna så mycken kraft åt att påvisa just verkligheten för drömmarnas liberaler – så mycken kraft att vi glömmer vår egen utopi. För vi drömmer ju egentligen inte alls den liberala drömmen om individuell position efter individuell prestation; vi drömmer inte om den sjysta tävlingen där alla deltar på lika villkor och där målet är att den presterande skomakaren ska lämna sin läst och springa om alla andra – vi drömmer inte om vinnare och förlorare.
     Den radikala vänsterns utopi ser annorlunda ut: en värld där villkoret för var och ens självförverkligande är villkoret för allas självförverkligande. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Ingen tävling, inga hierarkier, ingen uppdelning i mäktiga och maktlösa. En värld där människan är sitt eget mål.

Här landar vi i något som mycket väl kan vara det yttersta beviset för att den politiska människan såväl som ideologierna är på utdöende. Mer eller mindre alla riksdagspartier, från vänster till höger, piper jobben först. Det är så unisont att Fredrik Reinfeldt kanske har rätt när han fräser att det bara finns ett regeringsalternativ, det är bara inte säkert att han är en del av det.
     Formen eller syftet med jobben diskuteras sällan, arbete är ett självändamål som råkar ha trevliga konsekvenser, som att man har råd att betala någon för att städa och ta hand om barnen.

I det konkurrensutsatta samhället är tävlingen i centrum. Individen presterar. Individen vinner eller förlorar. Omtanke och medmänsklighet belönas inte och vill man stanna hemma med barnen eller studera på folkhögskola är det ett karriärmässigt dåligt val. Här någonstans hittar vi Björks grundtes.
     Vi är sociala och kulturella människor, byggda av de relationer vi har. Genom familjen formas man, oavsett om relationerna är positiva eller negativa. Den totala osjälviskhet som ett föräldraskap är, är en svår paradox i vårt nuvarande ekonomiska samhälle. Kärleken är i många fall villkorslös, i de flesta fall en fråga om att utelämna sig åt någon annans känslor och nycker. Sårbart.
     Skulle vi med kärlekens regler och struktur agera på ett ekonomiskt samhälleligt plan vore det förödande. Tvärtom anses girighet som en dålig egenskap hos en person, samtidigt är det egenskapen som får vårt nuvarande samhälle att gå runt. “Systemfel”, menar Björk.

Det är inte tanken på rättvisa som saknas. […] Idealet finns där. Det är verkligheten som fattas. Det är förverkligandet av idealet som fattas. Det är ett löfte som har brutits.
     För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd.

Där vevar gärna konserverande krafter med sina “omöjligt-skyltar”. Det Nina Björk, jag och många med oss eftersträvar är en utopi. Vi vet om det och kallar de politiska förändringarna och slutstationen vid dess rätta namn. Här uppstår dock ett problem.
     Björk tar upp ett exempel. Den 14 januari 2010 skrev Dagens Nyheters ledarskribent, Hanne Kjöller, om den hur man ska hantera den ökade biltrafiken i Stockholms innerstad (i en artikel som egentligen handlar om vargpolitik: Varg: Anarki är inte demokrati):

En person som bor i en tätort och som inte längre står ut med trafiken har tre val.
     1. Flytta.
     2. Kräva politiska beslut som innebär att bilarna försvinner eller minskar radikalt.
     3. Ta lagen i egna händer och börja skjuta mot bilarna, alternativt skära upp däcken på dem när de står parkerade.
Jag röstar för det första alternativet. Det andra är utopiskt och kommer aldrig att bli verklighet. Och det tredje är såväl olagligt som odemokratiskt.

Vargfrågan (och för den delen bilfrågan) är här ointressant. Kjöller sätter ett likhetstecken mellan det utopiska och det omöjliga och avfärdar på så sätt politisk förändring och hon gör det på ledarplats i DN, Sveriges kanske minst systemkritiska tidning. “Ändå framstår det inte som ett problem för henne att kollektiva lösningar på strukturella komplikationer är omöjliga, är just utopiska”, skriver Björk och pekar på att det nog är ett problem, trots allt. Hon tar miljöproblemen som exempel.
     Efter att ha radat upp en mängd exempel — däribland ökande luftföroreningar, sopberg och kärnavfall — ställer hon sig frågorna:

Vad fan ska vi göra? Borde vi inte förskräckas, inse att någonting är fundamentalt fel i vårt sätt att leva? Borde vi inte ställa oss väldigt öppna för grundläggande systemförändringar?
     Borde eller borde inte. Vi ställer inga sådana frågor. För vi vet redan svaret: vi ska vara någonting som kallas för realistiska och som innebär att vi ska göra samma sak som vi har gjort de senaste tvåhundra till trehundra åren. Vi ska skapa arbeten, vi ska skapa efterfrågan, vi ska hålla hjulen snurrande och tillväxten hög och högre och högre och högre igen. Trots att denna realism kräver fler jordklot än ett finns det inget annat sätt.

Björk illustrerar med all önskvärd tydlighet hur vårt språk, kanske hela vårt tankesätt om det går att dra någon skiljelinje däremellan, har kidnappats av en nyliberal och kapitalistisk syn på samhällsförändringar.
     Inför valet 2010 kommenterade Henrik Brors i Dagens Nyheter Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohlys regeringsduglighet. Björk citerar Brors: “[Ohly] måste framstå som en ministerkandidat vars uttalanden om budgetunderskott och näringspolitik kan fingranskas av internationella finansmarknadsaktörer utan att den svenska kronan rasar.” Björk fortsätter själv:

Här ges alltså — i en analys som är publicerad på nyhetsplats och således inte tänkt att vara politiskt vinklad utan objektiv — en internationell finansmarknadsaktör rätten att bedöma en svensk politikers arbete, hans ‘regeringsduglighet’. Därmed är det redan — smidigt och osynligt — avgjort vilken rationalitet, vilken logik och vilken ordning som ska gälla. Ekonomismens logik. Tillväxtens logik.      […]
     Vi skulle ha kunnat ge andra människor rätten att bedöma vårt politiska handlande. Vi skulle ha kunnat ge en jordlös kvinna i Moçambique den rätten. Eller en indisk bonde. Eller pojken som föds i slummen i Mexico City. Eller den varelse som föds till jorden om hundra år och som fortfarande ska kunna andas luften i världen, dricka vattnet och odla marken.

Väljarnas politiska strävan eller åsikter är här underordnade ekonomins företrädare. Något annat vore omöjligt. Något annat vore inte realistiskt.
     Det går inte att förändra samhället genom politiken för den behöver vara realistisk, konsumentmakt är ett verkningslöst sätt att göra sin röst hörd. Inte ens när människor organiserar sig för att sätta stopp för skadliga beslut, som i Alby inför utförsäljningen av allmännyttiga bostäder, får kampen någon direkt politisk effekt. Bostäderna såldes ut till en riskkapitalist utan någon som helst erfarenhet som hyresvärd som heller inte ville skriva några bindande avtal. På vilket sätt är det tänkt att vi ska påverka?
     Svaret är möjligen att vi nog helst inte ska påverka. Rösta bara var fjärde år och konsumera så mycket ni kan däremellan så löser vi resten, tack.
     I intervjuprogrammet Min sanning (26/2) på SVT intervjuades Nina Björk av en självsäker Petter Ljunggren. “Lyckas du leva som du själv lär?” frågar han. “Det är helt omöjligt att leva som jag lär”, svarar Björk. “Jag lär ett helt annat system.” Hon hänvisar till att hon fötts in i en global överklass och de hierarkier som råder. Dessutom är hon noga med att påpeka att hon inte pratar om vad vi som individer kan göra, utan att vi blir till genom våra relationer och det samhälle vi lever i. Frågan hon får är meningslös i sammanhanget. Ingen individ kan ensam leva det samhälle som bygger på relationer och solidaritet.

Att nå förändring — på riktigt förändring — är inte lätt, särskilt inte när de som har resurserna i regel motverkar alla förändringar, men det går, det är utopiskt! Ett första steg är att identifiera hindren på vägen, på vilket sätt språk och attityder står i vägen för eller bidrar till en grundläggande samhällsomdaning där såväl vårt jordklot som vårt samhälle är välmående, inte ur ett ekonomiskt perspektiv utan ur ett mänskligt. Här kommer Lyckliga i alla sina dagar väl till pass.
     Dessutom skänker den lite hopp. Med Björks egna slutord: “Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina ‘omöjligt’-skyltar. […] Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”
     Jag vill även dra mig till minnes en numer till synes bortglömd persons ord från SSUs kongressfest 12/5 1964. Olof Palme lär ha sagt: “Vi skall lära av det förflutna och vi skall inte rädas utopierna.”
     Det är min förhoppning att fler än de som håller med Nina Björk kommer att läsa Lyckliga i alla sina dagar. Hennes ord är livskraftiga och vi får hjälp att forma argument, sätta ord på tvivlet och vi uppmärksammas om samhällets, ekonomins och språkets fällor. På så sätt är Lyckliga i alla sina dagar en handbok för oss som är trötta på att reduceras till kunder och vill fortsätta vara medborgare.