Mattias Timander, inläst av författaren själv, omslag formgett av Sara R. Acedo
4 h 27 min. Weyler 2024 (2024)
Att vid 26 års ålder kunna titulera sig ”ex-politiker” efter att ha varit Sveriges yngsta kommunfullmäktigeordförande är för all del imponerande, men än mer så är den oemotståndliga roman som Mattias Timander (f. 1998) har skrivit. Din vilja sitter i skogen handlar om en ung man i en by utanför Kiruna som på egen hand upptäcker litteraturen och genom den att världen nog, förmodligen, är större än vad han först trott.
Den namnlösa berättaren är en lågmäld man, inte typiskt kärvt norrländskt precis, men ändå färgad av kylan och avstånden. Bara ett fåtal bor i byn, föräldrarna är borta men han hugger ved och hänger med pensionärerna som är kvar. I ett uthus upptäcker han att det finns böcker som han först läser och uppslukas av, sedan tänder vedspisen med. Men något är det som nu drar i honom, och han beger sig till storstan för att finna lyckan i ett rikt kulturliv, men finner i stället något annat, något både enklare och betydligt svårare att förstå sig på. En bymentalitet i vilken han bjuds in, men oklart på vilka grunder.
Timander använder ett trivsamt dialektalt tilltal, komplett med fyllnads-som och nybildningar av ord som jag inte kan undgå att avundas. Det är lekfullt och kreativt och väldigt inbjudande, men samtidigt finns det en dubbelhet i det hela som går genom i princip alla delar av boken. Utan att idealisera någotdera beskriver han bylivet och storstan i dess komplexitet, något som är svårt att göra bra när dessa geografiska entiteter ställs mot varandra. Litteraturen och vardagen smälter samman, men bara nästan och kanske som allra minst de gånger någon i romanen försöker att göra det.
Det är lätt att tycka om Din vilja sitter i skogen och den behagliga berättelsen man som läsare får följa med på. I bland är det nästan lite för lätt, men tycka om är ändå tycka om och det ska man inte ringakta.