Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Jag lekte aldrig krig som liten och fick varken knallpulverpistoler eller skumgummiknogjärn att sikta på mina vänner med, knappt ens en vattenpistol. När jag var tretton provsköt jag mig i handen och på låret med en väns soft airgun för att se om det gjorde ont. Det gjorde det.
Utöver det var det närmaste jag kom vapen en träpinne (den finaste av träpinnar, måste jag tillstå!) som liknade den Donatello hade i Turtles. Den överlevde länge, ända tills några äldre grabbar i bostadsområdet slängde upp den på ett elskåp, så var den ur världen.
Det var mest Lego jag lekte med, hinkvis med block i olika storlekar, former och färger (dock ej grön). Jag avverkade tuschpennor och ritblock på löpande band och lekte med Playmobil: en salig blandning av tv-team, cowboys, poliser och kärnfamiljer på semester med sin husbil. Jag tror jag hade roligt med dem, och det var bäst för mig, för i källaren i huset där vi bodde fanns ett tag en Playmobil-figur i mänsklig storlek som kanske hade utkrävt hämnd annars. Dessutom hade jag djur av plast och bilar i metall, massor och utan att ta hänsyn till proportionerna sinsemellan. Hos en av mina bästa vänner, Carro på andra sidan gatan, fanns det Barbiehästar och -dockor jag gärna lekte med, men det blev inte så ofta av någon anledning jag nu glömt.
Det kom egentligen aldrig på tal att jag skulle ha några leksaker som liknade vapen. Jag saknade dem inte, men det hände å andra sidan att mina vänner hade det, så helt isolerad från fenomenet var jag inte. Jag minns hur som helst inte att jag någonsin tyckte det var särskilt roligt med leksaksvapen.
Jag minns inte heller att jag någonsin var rädd för att gråta.
Om det hänger ihop med leksakerna är svårt att säga, men när jag ser på mig idag och vägen jag tagit hit tror jag ändå att det fanns något där i barndomen som präglade mig. Kanske är det att betrakta som aningslöshet, förhoppningsvis nyttig sådan. Jag ägnade så vitt jag minns väldigt lite tid åt att döma mina medmänniskor för deras kläder, deras leksaker eller vad det nu kunde vara. Tvärtom ägnade jag mig mest åt mitt och mottog världen med ett visst mått av likgiltighet.
”Gör du sådär? Okej.”
Det är först på senare tid jag förstått att den barnsliga likgiltighet och aningslöshet jag praktiserade inte var en självklarhet för alla. Jag minns tillbaka på vänner och situationer och förstår helt plötsligt vad det handlade om: strukturer, könsroller och förväntningar. Att några pojkar slogs varje rast (tilläggas bör att jag var i min beskärda del av, ofta bandyrelaterade, slagsmål, jag med) och höll låda varje lektion var inget konstigt då, men vad säger det om oss?
Vad säger det om oss att BR-leksaker lanserar knogjärn i skumgummi? Att det dröjde till 2013 innan leksakskatalogerna blev (någorlunda) könsneutrala? Att frasen ”pojkar är pojkar” fortfarande lever kvar och präglar pojkar att ta vad de vill ha och flickor att det är deras fel? Vad säger det om oss att det vuxna samhället spelar efter samma dumma regler?
Jag är ingen ängel själv. Det händer att jag kommit på mig själv med att göra övertramp. Ibland har jag bett om ursäkt direkt och ibland har jag långt senare insett att jag gjort fel, men då har det inte varit mitt sår att riva upp. Mycket jag gjort kanske har passerat obemärkt, för mig eller för andra. Kanske för att beteendet förväntats av mig som man. Jag tror inte det gjorde mindre ont för det.
Vad jag däremot är säker på, och det blir jag mer säker på för var dag som går, är att jag ska göra mitt yttersta för att bryta mönstren, inte återskapa dem. Åt mina medmänniskor, åt mina framtida barn och barnbarn. Jag ska inte lära dem leka krig, slåss eller anpassa sig efter andras förväntningar. Jag ska lära dem leka med lego och att proportioner inte alltid är så viktigt. Och jag ska lära dem att aldrig vara rädda för att gråta.