Graeme Simsion
418 s. Penguin Books 2015 (2014)
En kollega beskrev The Rosie Effect som en bok om Sheldon Cooper från The Big Bang Theory (2007—) som väntar barn. En oerhört träffande beskrivning av Graeme Simsions (f. 1956) andra bok om den välorganiserade men socialt osynkade genetikprofessorn Don Stillman.
I den första The Rosie Project (2012), vilken jag inte läst1, hittar han sin fru Rosie. I den andra får han hantera en av de möjliga konsekvenser ett stabilt förhållande kan innebära, nämligen tillökning. Don tycker om listor, diagram och ordning, men har betydligt svårare med sociala koder och känslor, så när Don, oväntat, får nyheten om att de väntar barn sätter det igång en process hos honom som både innebär att hitta lösningar på en hoper problem som inte fanns tidigare, och hantera att andra förväntningar helt plötsligt finns på honom. Hela boken bygger sedan på att han inte hanterar det här särskilt bra.
The Rosie Effect är skriven i första person och således får man som läsare första parkett in i Dons medvetande. Kommentarerna kring vad som är socialt acceptabelt eller rimligt är stundtals träffsäkra och jag kan känna igen en del av det i min egen obekvämdhet, samtidigt är problemen han försätter sig i, lösningarna han konstruerar och hans allmänna vilsenhet i relationer till andra människor på gränsen till lyteskomik. Det skaver på samma sätt som jag tycker att The Big Bang Theory emellanåt skaver. Samtidigt finns det stunder i boken där värme och medkännande är starkast och då är det svårare att lägga ifrån sig boken.
Det kvarvarande känslan är därför att boken i första hand var för lång. Över drygt 400 sidor blir situationerna för skruvade, det blir för långt mellan de fina tillfällena och det blir för rörigt i berättelsen. Grovt uppskattat: det är åtminstone en viktig person och ett sidospår för mycket för att hålla ihop en annars ganska kul idé. Hade jag inte läst den för en bokcirkel hade jag nog slutat läsa efter halva.