Fredrik Sjöberg & Martina Müntzing
107 s. Kaunitz-Olsson 2019 (2019)
”Müntzing? Hm. Det var något med namnet, något bekant, fastän vagt, liksom fjärran, ett minnesfragment. Men vad?” Så inleder Fredrik Sjöberg (f. 1958) sin essä om konstnären Martina Müntzing (f. 1968) som delar namn med ett av hennes verk. På samma sätt malde jag namnet efter att jag sett att Sjöberg vars författarskap jag följer lite halvt1 skulle ge ut en bok om en Müntzing. I Sjöbergs fall visade det sig att hennes farfar, Arne Müntzing, varit framstående inom genetik på Lunds universitet när Sjöberg studerade, men för min del lät det inte troligt att det var gåtans lösning.
Nej, det krävdes visserligen inte mycket bläddrande i duons I morgon är en annan dag för att upptäcka vad det var. Tavlorna ”Jag tänker på det imorgon” (2013—14) har susat förbi mitt synfält med sin barnsliga bakgrund och sina hyperrealistiska porträtt, och ”Kir Royale” blomsterarrangemanget i snudd på övertydlig memento mori som hänger på Norrköpings konstmuseum. Jag är inte säker på att jag innan förstått att det är samma konstnär så långt åtskilda är de i mitt medvetande, före och efter internet, men innanför dessa bokpärmar placeras de in på samma tidslinje.
I morgon är en annan dag kombinerar Sjöbergs associativa essästil med Müntzings tudelade intryck, båda gränsöverskridande på sina egna vis, båda mycket imponerande. Förstås är det i Müntzings jättetavlor, ofta mätta i flertalet kvadratmeter, som jag på allvar försjunker. I synnerhet porträtten (mitt intresse för stilleben är sparsamt ändå), oerhört detaljerade och uttrycksfulla och placerade i skissartade miljöer, gör stort intryck på mig. Bildernas djup är inte så mycket en fråga om perspektiv som om noggrannhet. Jag känner mig förutsägbar när jag förtrollas av det, men jag kan inte låta bli.
I I morgon är en annan dag får man chansen att möta Müntzing på ett sätt som gör rättvisa åt konstnärskapet. I helheter och inzoomningar, biografiskt och i arbete. Det är en trevlig bok som jag hoppas kommer att nå fler.