Frances. del 1

Serie: Frances. del 1
Originaltitel: Frances
Manusörfattare: Joanna Hellgren
Tecknare: Joanna Hellgren
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Franska
Sidantal: 96
Förlag: Galago
ISBN: 978-91-7037-481-4

Som Galago själv uttrycker det; ”Joanna Hellgren är de svenska seriernas bäst bevarade hemlighet” och något borde det väl ligga i det när hon skriver främst på franska utan något större genomslag på svenska marknaden. Än, är väl bäst att säga, för nu har hennes Frances letat sig ut i butikerna även på svenska. Och det bådar gott även om det inte riktigt är min tekopp rakt igenom.

Sjuåriga Frances pappa går bort och hon hämtas av sin faster Ada för att bo hos henne. Ada är ensamstående och sköter om sin dementa och ständigt missnöjda pappa så gott hon kan. På dagarna utforskar Frances sin nya situation och omgivning, bland annat grannen Louise och hennes vinthundar och Frances försöker dessutom finna ett mindre solkigt öde åt sin far som rimligen måste blivit mördad. Ada, å sin sida, får ta natten och vinet till hjälp för att få en stund för sig själv och det gör hon helst i Louises sällskap.

Handlingen är lite mysig och inte särskilt lik något annat i serieväg jag läst. Visserligen behöver det inte betyda något, men i Frances möts jag av en lite uppgiven romantik som kanske har med de franska kopplingarna att göra. Både Frances historia och Adas historia är intressanta på lite olika sätt. Frances ger oss ett barns irrationella beslutsamhet och Ada försöker fly undan sin påtvingade gloria, sökandes bekräftelse vilket hon får av Louise. Det känns väldigt mänskligt och även om det inte är klockrent i alla lägen så hoppas jag att Joanna Hellgren tar till vara på de intressanta trådarna till nästa del.

Det finns två saker som jag dock inte kommer riktigt överens med, vissa delar av dialogen och teckningsstilen. Dialogen känns ibland lite rumphuggen och i vissa fall nästan som utfyllnad. Det är långt ifrån att varje mening, varje ord, har vägts för att passa och det är lite tråkigt eftersom en skarpare dialog hade kunnat bidra till känslorna jag får av serien. Detsamma kan egentligen sägas om bilderna. Stilen är inte min tekopp och likt många svenska serier verkar det som att det är okej att rita lite halvbra. I det här fallet är det dock inte så farligt och vissa av bilderna är riktigt mysiga, men ofta känns det oslipat och högstadieaktigt. Om det är med flit kan jag dock inte avgöra.

Nå, Frances bådar gott inför framtiden ändå, för även om det är saker jag inte gillar med serien så är de inte jätteviktiga. Jag både hoppas och tror att framtida delar blir mer träffsäkra och skarpa och att man får fortsätta följa Adas och Frances respektive strävanden efter en egen plats i världen.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

3 Comments

  1. Jag vet inte vad som är värst – serietecknare som tecknar fult med flit eller de som inte inser att de suger på att rita.

    De som tecknar med flit har åtminstone tagit ställning, och det borde väl vara värt att respektera på nåogt sätt… men det resulterar i fula serier, och sådana har jag extremt svårt att ta på allvar eller tvinga mig att läsa.
    De som bara tecknar dåligt utan att fatta det gör sitt bästa åtminstone, och har satt sig före att skapa en SNYGG serie, vilket jag tycker är viktigt – men de saknar självinsikt :/

    Frances finns dock inte på biblioteket i stan så jag kan inte kolla upp den närmre själv ^^; Jag kommenterade bara på ”Om det är med flit kan jag dock inte avgöra.”
    Mysiga serier med lite mer slice of life-stämning finns det dock för få av, speciellt för få snygga.

    1. Den senare skulle jag säga är värst. Så länge det handlar om en medvetenhet om stil eller förmåga kan jag tycka att det är okej (om än beklagligt). Brist på självinsikt är däremot sällan bra.

      Frances kom för bara några veckor sedan så den kanske inte hunnit komma in än (jag vet inte hur biblioteket gör när de köper in böcker).

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!