Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
För en tid sedan var jag i Borås för några dagars spännande föreläsningar och workshops om digitalisering av kulturarv. Företrädare från Kungliga biblioteket var där och berättade om utmaningarna de stod inför i fråga om den arkivering som de, enligt lag, måste utföra och de som de själva åtagit sig av en eller annan anledning. Och nog finns det utmaningar, såväl tekniska som filosofiska och ekonomiska. Vad ska arkiveras? Hur ska det arkiveras när bara blotta mängden ställer till problem, utöver att tekniken framåt i rasande takt med migrering på migrering som följd? Samt den ständiga frågan: vem betalar?
Ingetdera har jag några svar på, och det är inte heller det den här texten ska handla om. Nej, i grunden handlar den kanske om ambitioner.
Ett genomgående tema för både Kungliga bibliotekets arkivering och andras, exempelvis Project Gutenbergs, är nämligen att dessa objekt ska kunna bevaras länge, helst för alltid, och det är ju en hedervärd inställning, men den föder också en del tvivel. Vi färgas i alla avseenden av en stor tilltro på digitala och tekniska lösningar, undertecknad inräknad bland de skyldiga. Såväl innehåll som artefakter av kulturhistoriskt värde ska dokumenteras och bevaras, ibland med följden att det fysiska objektet måste förstöras. Ett pliktexemplar i lådan, det andra i skannern innan det slussas. Jag har svårt att uppröras över det, men tycker ändå att det är värt att nämna i sammanhanget.
Dessa ettor och nollor ska sedan överleva och vara någorlunda tillgänglig för all framtid, och har vi tur blir det inga problem.
Fast tur lugnar föga, och i det större perspektivet har vi oddsen emot oss. Inte nog med att alla tidigare civilisationer någon gång gått under, antingen av egen förtjänst eller med ”hjälp” från andra. Lägg därtill att vi moderna människor med imponerande flit hårdsatsar på att ta kol på, tja, egentligen allting. Arkivering för evigheten är ett projekt i motvind.
Ponera att vi inte klarar av att ställa om samhället, att civilisationen som vi känner den försvinner och spillrorna av mänskligheten behöver lära om och lära nytt. Tusen, nej, tvåtusen år in i framtiden har vi återhämtat oss nog för att syssla med arkeologi. Förhoppningsvis är vi klokare, men jag skulle inte satsa pengar på det. Hur som helst, arkeologerna gräver och finner tonvis med metallskrot som uppenbarligen varit till någon nytta, men att de använts för lagring av mänsklighetens samlade kulturhistoria är knappast uppenbart.
Självklart kan vi åberopa force majeure, att evighetsperspektivet inte håller om alla förutsättningar kastas över ända, men råkar vi inte lämna efter oss en rosettasten är risken stor att det arbete vi lägger ner på att bevara inte är så framtidssäkert som vi hoppas. Inget fel i det, egentligen. Att utgå från att vi kommer att känna till förutsättningarna är ett arbetssätt som definitivt går att försvara. Arbetet som görs idag är inte ogjort, det har både viktiga effekter idag som i överskådlig framtid, men här är jag mer intresserad av den oöverskådliga framtiden. Den bortom oss.
Historien tycks trots allt ha en förmåga att konservera sig själv. Inte till 100 % men åtminstone i sådan grad att arkeologi och historieforskning är meningsfullt att syssla med. Vi hittar krukor och ruiner, kilskrifttavlor och gamla ben (vilket visserligen vi också kommer att lämna efter oss om vi inte hittar på något synnerligen spektakulärt sätt att göra av med oss på) och de säger något om hur människorna hade det förr. Mängder med skrifter finns läsbara (för de som kan dechiffrera dem) på ark, rullar och stentavlor och ger oss en inblick i såväl människors liv som i intellektuella genombrott. Vad säger en grå låda om oss? Vem bryr sig om att försöka läsa den? Är risken inte stor att om framtidsmänniskorna hittar en hårddisk så kommer den magnetröntgas (om de inte hittat på något annat smart sätt att titta inuti saker/varandra på)?
Risken tycks helt enkelt överhängande att vår tid, och de tider vi tar med i fallet, inte kommer vara annat än ett svart hål i historien, åtminstone inte om vi inte lyckas förvara vår kulturhistoria i något mer substantiellt än ettor och nollor.
Å andra sidan är det kanske vad vi kan förvänta oss. Hur vore det ens möjligt att bevara YouTube, Twitter och Facebook i annat format än digitalt? Går det att förstå människan i början av 2000-talet utan den digitala dimensionen?
För bevarandet av vårt kulturarv behöver vi kanske inse att vi ska lämna efter oss spår i många medier, både analoga och digitala. Att skriva ut internet (eller bara Wikipedia för den delen) är ett ändlöst arbete, men kanske är det ända sättet att ta med det in i framtiden, i samma mån som digitalisering av det analoga är enda sättet att bevara vissa kunskaper, vissa artefakter. När den norska aristokratfamiljen Diriks klippböcker så sakteliga rasade och vittrade sönder på grund av limmet de använt ställdes Nasjonalbiblioteket inför dilemmat: bevara de fysiska volymerna så länge som möjligt eller digitalisera dem men förstöra böckerna i processen. De valde det senare, och i grunden är det nog det sunda valet. (Diriksfamiliens utklippsbøker)
Till syvende och sist är det trots allt en fråga om att hålla alla dörrar öppna. Menar vi allvar med att bevara saker i all evighet (i ordets bredaste bemärkelse) är det dumt att satsa alla pengarna på en häst. Digitalisera, analogisera, gör en rosettasten, skicka ut en del i omloppsbana och frys ner allt i en kryobunker. Då finns kanske möjligheten att vi lämnar efter oss mer än krukor och ruiner.