Claudio Magris, i översättning av Barbro Andersson
395 s. Forum, 2016 (2015)
I Åtalsgrund saknas tar Claudio Magris (f. 1939) sig an ondskan och minnet när en namnlös samlare i Trieste bestämmer sig för att skapa ett museum över krigen. Han samlar vapen och maskiner förstås, men även anteckningar, cigarettfimpar, skräp. När samlaren dör lämnas ansvaret att styra upp samlingen över till Luisa Brooks (vars historia också berättas i boken) som kommenterar ambitionerna om ett krigsmuseum:
Och han som inbillade sig, tänkte Luisa, att kunna illustrera och avslöja kriget genom att i sitt Museum visa upp några stridsvagnar och några kanoner, det är ju skrattretande, leksaker för barn. Ett verkligt krigsmuseum borde vara en stor datortomograf, massor av datortomografer och magnetröntgenbilder av en enda slumpvis utvald hjärna. En enda stor hjärna, en mans hjärna, samtidigt både den ledningscentral varifrån anfallen utgår och ett slagfält. I framtiden kommer mycket mer raffinerade instrument att bättre kunna lokalisera de centraler och underavdelningar som beordrar anfallet, träffar och blir träffade.
Lite i samma ljus behöver kanske även Åtalsgrund saknas ses. Magris är mer än essäist än en prosaist, lärd och stilfull i sitt språk, men trots allt utan egenskaperna som hade fått romanen att lyfta. Mycket till berättelse, i ordets rätta mening, blir det inte, utan främst raka redogörelser och febriga resonemang. Och jag kan visserligen gilla det, men över 400 sidor blir det för mycket och det är svårt att se relevansen i alla delar.
Men ett ondskans museum är utan tvekan nödvändigt i tider som dessa där Europa tycks drabbat av svår svår glömska. Kommer vi, liksom huvudpersonen upptäcka att åtalsgrund saknas när dagens brott ska summeras?
Med tanke på temat känns titeln också som en friskrivning från författarens sida. Allt det elände, allt hat, alla vanföreställningar som knappast kan tillskrivas Magris själv men som likväl reproduceras genom hans penna kan säkert synas i sömmarna och utmanar gränserna för vad man får skriva om. I någon mån kanske reproduktion också krävs för att inte glömma vilket ju också var författarens tema. Det är en komplex fråga, svår att generalisera, men för Magris del så är det kanske så att åtalsgrund saknas.
Romanen är välskriven men tungläst, stundtals intressant men i många hänseenden för lång. Det är också en bok som passar Magris dåligt. Är man ute efter berättandet är nog I blindo (2007) en bättre bok, är det däremot Magris som kunskapsförråd man söker rekommenderar jag hellre Donau (1990).