Amy Poehler
329 s. Picador, 2014 (2014)
Ett återberättat citat om Doc McStuffins[1. ”There is no quiet anymore, there is only Doc McStuffins.”] (2012—) och sedan var jag fast i komediserien Parks and Recreation (2009—2015) om den outtröttliga Leslie Knope vid parkförvaltningen i Pawnee, Indiana, spelad av Amy Poehler (f. 1971). Med varma karaktärer och en trivsam blandning av smart och tokig humor var det egentligen aldrig någon tvekan om att jag skulle gilla serien (även om första säsongen började lite knackigt, men mer om det senare). Yes Please är Poehlers självbiografi.
Poehler började sin komedikarriär med improvisationsteater, men blev snart upplockad av sketchshowen Saturday Night Live (1975—) tillsammans med parhästen Tina Fey (f. 1970). Även om jag själv bara sett enstaka bitar ur det får man genom Yes Please en bra bild av vad de gjorde och varför det passade Poehler som handen i handsken. Steget över till Parks and Recreation var inte helt naturligt, men formatet och medarbetarna gjorde det omöjligt att tacka nej, vilket jag är oerhört glad för.
Serien går igen i Yes Please och en stor del går åt till att på olika sätt berätta om och kommentera den, bland annat får man en förklaring till hur första säsongen gick knackigt och att det tog lite tid att hitta in i rollerna och medspelarna får ett helt kapitel där Poehler öser beröm över dem. Inget konstigt egentligen, att se Parks and Recreation är som att bli inbjuden i en stor familj, så jag hade inte velat ha det på något annat vis i boken, däremot faller kanske de bitarna något platta om man som läsare inte har någon relation till serien.
Utöver det skriver hon mycket om humör överlag, om den kreativa branschen och om skrivande, samtidigt som familjen både som koncept och hennes faktiska får en hel del utrymme. Poehler framstår som en varm, klok och jordnära person, utöver hennes oerhörda humoristiska förmåga och bara det är egentligen anledning nog att läsa Yes Please. Det är helt enkelt lite som att lära känna en bästa vän.