Johann Valentin Andreae, i översättning av Erik Ågren
143 s. Bakhåll, 2009 (1616)
Rosencreutzordens ursprung är någorlunda höljd i dunkel, men i reformationens kölvatten — och med upplysningsidealen i sin absoluta linda — uppstod tydligen ett behov av andlighet som tog sitt uttryck i esoterism. Christian Rosencreutz alkemiska bröllop tillhör sällskapets viktigaste skrifter och trycktes första gången 1616 med Johann Valentin Andreae (1586—1654) som angiven upphovsman, även om det sägs att det kan vara Christian Rosencreutz själv som författat den och i så fall mycket tidigare.
Bakgrunden må vara intressant om man är nyfiken på hemliga sällskap och mystiska läror, men i min läsning har jag framförallt valt en skönlitterär hållning till boken.
Christian Rosencreutz alkemiska bröllop handlar om den åldrade Christian Rosencreutz som, till sin egen förvåning, bjuds in till kungens bröllopsfest, men förväntade han sig vals och tal om pinsamheter rörande brudparet blev han nog besviken. Istället är det en vecka fylld av gåtor, prövningar och ceremonier. Huvudpersonen är förundrad och tycks tämligen aningslös trots att han krånglar sig genom test efter test, ibland med inte en så liten gnutta tur, och får till slut uppleva bröllopsfesten i sin helhet.
Det stora problemet med att läsa boken som en skönlitterär text är att den inte håller för det. Som läsare lämnas man utanför många av de spår som för huvudpersonen och i förlängningen även författaren ter sig självklara (eller utlovas fortsättning på senare), intrigen är i princip obefintlig och gång efter annan drivs huvudpersonen fram utan synbar logik och räddad av gudomliga (eller motsvarande) ingripanden. Den berättelse som utlovar alla möjliga fantastiska saker och lager efter lager av saker att finna ter sig i bästa fall banal.
Som gammal rollspelare händer det att jag jämför historier med möjliga spelmöten, och Christian Rosencreutz alkemiska bröllop känns helt klart som ett där en mycket oerfaren spelledare kommit på en massa balla saker som inte går att binda ihop och som egentligen inte är så coola.[1. Jag kommer osökt att tänka på Götterdämmerung (2005).] Nej, någon rosencreutzare är jag inte och efter den här läsningen känner jag nog att det inte är något för mig ändå.