Nanna Johansson
223 s. Albert Bonniers förlag, 2016 (2016)
Nanna Johansson (f. 1986) känner vi kanske främst igen som serieskapare och radioprogramledare, men i och med novellsamlingen Paradise visar hon att hon även är en träffsäker författare. Boken innehåller tio berättelser som, enligt bokens baksida handlar om ”obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt”.
Och det är en ganska bra beskrivning, även om det obehag de väcker oftast inte är odelat. Vissa är trasiga, andra är obetänksamma, ytterligare någon är arrogant, och alla väcker de någon form av sympati. Den alkoholiserade mamman i titelnovellen som inte förstår att det är henne de skrattar åt och att det går ut över hennes dotter är ett tydligt exempel från en av de starkare novellerna. En annan handlar om yngsta dottern i en familj som bara har ögon för den äldsta, och därmed låter huvudpersonen testa gränserna för vad som ryms inom bilden av henne.
Johansson utforskar dessa kvinnogestalter och det är något befriande i att de får stoltsera med traditionellt manliga personlighetsdrag — arroganta, självupptagna, hotfulla — och tillåts ha många dimensioner. Det är lite sorgligt att man ska bli glatt överraskad över en sådan sak fortfarande, men samtidigt dräller det inte direkt kvinnliga berättelser av den typen. Johansson är heller inte särskilt dömande mot sina obehagliga personer utan håller distansen vilket gör novellerna intressanta. Tankarna går till The Girl on the Train (2015) av Paula Hawkins, även om det är vitt skilda genrer.
Paradise är en solid debut som visar att Johansson har ytterligare en sträng på sin lyra, och därtill en som skiljer sig från den rakt humoristiska sidan hon visat tidigare. En stark och välbehövlig novellsamling.