We Should All Be Feminists
Chimamanda Ngozi Adichie
48 s. Fourth Estate 2014 (2012)
Dear Ijeawele, or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions
Chimamanda Ngozi Adichie
63 s. Alfred A. Knopf 2017 (2016)
Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie (f. 1977) framförde ett bejublat tal vid TEDxEuston 2012 med titeln ”We should all be feminists”[1. Vilket kan ses här: We should all be feminists | Chimamanda Ngozi Adichie | TEDxEuston.] och föreläsningen blev en bok med samma namn. Nyligen blev ett brev hon skrev till barndomsvännen och nyblivna föräldern Ijeawele bok den med. I dessa två skrifter, ingen från första början bok, beskriver Adichie feminism och föräldraskap ur de erfarenheter och kunskaper hon har.
We Should All Be Feminists inleds med en anekdot där Adichies mycket nära vän och stora förebild Okoloma under en diskussion kallar henne, då fjorton år, för ”feminist”. Det var inte menat som en komplimang, skriver hon, och redan där låter hon oss förstå att hennes väg till att stå på en scen och uppmana alla att vara feminister varit minst sagt krokig.
Visserligen skiljer sig omständigheterna något världen över, och även om det inte går att sätta likhetstecken mellan Adichies Nigeria och exempelvis Sverige så är det mycket som går igen. Främst är det kanske en fråga om hur tydligt de patriarkala strukturerna syns och hur de verkar. Å ena sidan kan Adichies böcker skapa en distans till oss som ser (eller inte ser) förtrycket på annat sätt. Det är lätt att avfärda problemen som hemmahörande någon annanstans och samtidigt slå sig för bröstet med hur långt vi kommit här. Å andra sidan bör ett sådant synsätt snarare föranleda oss att slå oss för pannan. För den sökande, kanske blivande feministen, är framförallt We Should All Be Feminists en mycket bra ingång. Att den delades ut till alla i årskurs två på gymnasiet för några år sedan känns i sammanhanget mycket rimligt.
Dear Ijeawele är möjligen att betrakta som steg två, fast egentligen är målgruppen en annan, eller åtminstone i ett senare skede av livet. Här vänder sig Adichie till sin vän Ijeawele som precis fått en dotter — Chizalum Adaora — men brevet är att betrakta som adresserat till alla föräldrar. Tipsen är både handfasta och resonerande och genom Adichies beskrivningar ser man tydligt sambanden mellan språk och hierarki, och skillnaden mellan att vara till för andra och att vara till för sig själv. Ska vi lära våra barn att bli trygga i sig själva är de femton tips som Adichie skriver till sin vän en mycket bra början.
We Should All Be Feminists och Dear Ijeawele är ganska lika. De är korta och lättillgängliga och fungerar sannolikt bäst som introduktioner, ögonöppnare och diskussionsmaterial. Adichie skriver viktiga saker och även om jag kanske önskar mig mer djup måste man liksom Adichie, jag själv och alla andra börja någonstans. Varför inte här?