Madison Smartt Bell
370 s. W. W. Norton & Company 2000 (1997)
Jag vet inte riktigt hur jag hittade Narrative Design. Working with imagination, craft, and form och nu när jag läst den vet jag inte riktigt hur jag som läsande och skrivande människa klarat mig utan den så länge. I en samtid som belönar glassiga författarporträtt och tvingar författarens bakgrund på alla verk är det uppfriskande att helt ägna sig åt texthantverket på det sätt som Madison Smartt Bell (f. 1957) gör.
Liksom Bell känner jag ett behov att distansera mig. Som både deltagare och lärare i kreativt skrivande har han sett både bra och dåliga kreativa processer. De skrivkurser där studenterna ska läsa och kritisera varandra har en tendens att förlama den aspirerande författaren på åtminstone två vis, menar Bell. Dels kan den studenten som försöker, med en ivrigt påhejande lärare, att införliva alla förslag och invändningar i sin text i slutänden uppnå ett sämre resultat. Dels är skrivande på många sätt en inre process, medveten och omedveten, och det måste den få tillåtas vara. En skrivarworkshop är inte det rätta forumet och en lärare inte den rätta personen att leda det psykologiska arbetet. Således återstår texten.
Narrative design är en fackbok, snudd på lärobok (det var nog som sådan jag först fick den beskriven för mig), om att författa och läsa text. Med hjälp av tolv, av andra skrivna och vitt skilda, noveller presenterar han många olika sätt att tänka på texthantverk. Han beskriver dramaturgi, intrig (plot), ton, perspektiv, figurer och dialog utifrån de olika texternas egna förutsättningar. Näst intill ingen vikt läggs vid de olika författarnas bakgrund, däremot dras emellanåt paralleller till deras andra verk. Det är ett oerhört ingående arbete som på alla sätt försöker göra texterna rättvisa och där hans övergripande analys tar slut tar en ingående notapparat vid. En novell på tio sidor ägnas runt ett hundratal slutnoter. Ingenting tycks undgå Bells blick, men eftersom han till det yttersta gör välvilliga tolkningar blir det aldrig otryggt eller konfrontativt.
Att novellerna sinsemellan är så pass olika är förstås bra, men det gör också att de passar mig olika bra. Hade de inte följts av Bells analys hade det varit enkelt att lägga dem ifrån sig. Istället konfronteras jag med frågan: vilka djup, mönster, tekniker och färdigheter har jag missat i andra texter? Det är kanske den främsta styrkan med Narrative design.
På många sätt har den varit en ögonöppnare — en metodbok lika mycket som en inspirationsbok — även för mig som jobbat ingående med text på olika sätt under lång tid. Den ska inte följas slaviskt, kanske finns det inget att följa på det sättet, Narrative design kommer förhoppningsvis finnas med mig i allt mitt arbete framöver.