Chuck Palahniuk och Cameron Stewart (ill.)
276 s. Dark Horse Comics 2016 (2015—2016)
Fight Club (1996) är en ikonisk bok och likaså film. 20 år senare har Chuck Palahniuk (f. 1962) gjort en uppföljare i ytterligare ett format: serietidning och album. Om Fight Club erbjöd hemligheter att upptäcka är svängarna något mindre vidlyftiga i Fight Club 2, men spoilerkänsliga läsare bör fortsätta med försiktighet.
Händelserna tar vid tio år efter föregångarens världsomvälvande slut och växlar mellan huvudpersonerna Sebastian (som berättaren i originalet kallar sig nu) och Tyler Durden som nog de flesta trodde var borta för gott. Med piller och terapi försöker Sebastian hålla sig själv och Tyler stången i en tillvaro som gift med Marla Singer och med en son som tycks intresserad av en viss sorts kemi, men motarbetad av Marlas dragning till dramatik och Tylers fortsatta maktanspråk är det inte helt enkelt.
Fight Club 2 är rakt igenom en kamp mellan ordning och kaos och de stora frågorna om mening och manlighet som gjorde föregångaren intressant är utelämnade och inget har på rak arm tagit deras plats. Istället närmar sig Palahniuk det absurda, både genom element i berättelsen som känns okaraktäristiska — om än inte nödvändigtvis dåliga! — och genom inslag av metafiktion där författaren själv (tillsammans med en som jag förstår som Lidia Yuknavitch och de övriga rimligen tillhör Palahniuks skrivgrupp) diskuterar handlingen och deltar i den.
Jag gillar, dock inte utan vissa invändningar, originalet mycket, men hade ändå ganska lågt ställda förväntningar på uppföljaren. Där Fight Club kändes helt avslutad öppnas genom Fight Club 2 en dörr till berättelser som inte bidrar till originalets kärna, men inte heller står på egna ben. Är man såld på ursprungsboken eller filmen kommer den här uppföljaren säkert passa och flirtarna är många. Däremot är de inte intressant på samma sätt som originalet, inte originell på samma sätt som originalet och inte heller medryckande på samma sätt. Att mina förväntningar var låga är sannolikt det huvudsakliga skälet till att jag inte känner något mått av besvikelse.