Anna Kavan
158 s. Peter Owen 2006 (1967)
Som återkommande besökare på den här webbplatsen säkert upptäckt är jag svag för post-apokalyps och dystopier. Det är en genrer som rymmer många dimensioner och nya eller annorlunda vinklar lockar mig lite extra. Ett sådant exempel var Marlen Haushofers Väggen (1968) och på ett liknande sätt drogs jag omedelbart till Anna Kavan (1901–1968) och hennes Ice. Dessvärre, likt Väggen, om än på helt andra vis, lämnar Ice en del att önska.
I romanen sluts världen så sakteliga av ett täcke is. Ingen pratar om den nya istiden, på vissa ställen är det till och med förbjudet att göra det, och de nya förutsättningarna leder till förutsägbara konsekvenser: kaos och krig. Mitt i det här återfinns den militärt tränade men icke namngivna huvudpersonen som är besatt av en kvinna, i allmänhet beskriven som en flicka dock, som han ger sig ut för att leta efter trots den eländiga och svårarbetade världen omkring. I sekvenser, pendlande mellan karg verklighet och undflyende drömlikhet, får vi följa hans jakt och tankar i förstaperson.
Likt Haushofers samtida text följer vi en tämligen ensam huvudperson i ett landskap med mycket få friheter och som ställer stora krav på den som önskar överleva. Redogörelserna kring både det inre och yttre livet är ganska rakt på, utan att dölja något i alls egentligen. Där Haushofer är extremt tydlig är Kavan, eller hennes huvudperson, klart mer opålitlig och redogörelserna emellanåt svåra att följa. Världen förändras ständigt, skrivs om och kvinnan som huvudpersonen jagar är långt ifrån konstant bortsett från att hon genomgående är blek, attraktiv och passiv. Denna återkommande nyrendering är egentligen inget problem och hade kunnat vara både bra och relevant, synnerhet i dialog med tematiken kring överlevnad och civilisationens fall.
Språkligt arbetar Kavan i samma linje. För läsaren finns väldigt få fästpunkter som hjälper till att placera berättelsen. Det är ovanligt kallt, men ovanligt i förhållande till vad eller var? I kombination med en mer gripande och mindre alienerande grundberättelse, kanske en mer spännande huvudperson, hade detta kunnat vara klockrent.
Nej, Ice faller i huvudsak på huvudpersonen och hans relation och resonerande kring den unga kvinnan han jagar efter. Omedvetet eller inte blir det en tirad av misogyni och objektifiering som — måste jag ändå tillstå — förvånar mig. Kvinnans passivitet är en sak som framförallt tycks ganska omodern, långt värre är huvudpersonen och hans konkurrenters fullständiga avhumaniserande inställning till kvinnans liv, kropp och vilja. När hon hålls instängd och utnyttjas är det inte en fråga om att göra henne fri utan att huvudpersonen anser att det är han som borde vara den som stänger in och utnyttjas, om än rättfärdigat enligt honom själv. Det tycks inte heller finnas någon poäng med det ur författarens synvinkel, någon moralisk aspekt att väga in. Inte ens i förhållande till genren eller den omvärld och händelseutveckling som beskrivs passar detta särskilt in. Och eftersom flickan utgör hela huvudpersonens värld och boken i princip bara behandlar deras relation är detta svårt att bortse från.
Där Väggen huvudsakligen känns tam bortsett från vissa glimtar av civilisationskritik, är Ice en intressant framställning som skulle kunna handlat om människans villkor på randen till utplåning, men som tappas bort bakom en vägg av ogenomtränglig misogyni. För mig håller det helt enkelt inte, inte ens om man bara ser kvinnan som dussintals projektioner av huvudpersonens inre (det gör det snarare värre).[1. För den som inte är helt avskräckt eller vill se en annan bild av boken och det jag tycker är problematiskt har Céline Magot vid Université Toulouse-Jean Jaurès skrivit ”The Palimpsest Girl in Ice by Anna Kavan” (2016) som tar upp just bilden av kvinnan som en projektion, sammanflätar den med Alfred Hitchcocks Studie i brott (1958). En intressant text, men trots det har jag svårt att se igenom problemen beskrivna ovan: https://miranda.revues.org/8675; DOI: 10.4000/miranda.8675.]