Lars Andersson
343 s. En bok för alla 1996 (1979)
Precis som när jag läste Per Gunnar Evanders Berättelsen om Josef (1972) föll mina ögon på Lars Anderssons (f. 1954) Snöljus av i det närmaste en slump. Den hade stått i bokhyllan oläst länge, därmed även ständig nedknuffad på min digra läslista. När jag plockade upp mitt romanskrivande igen upptäckte jag att jag inte läst skönlitteratur på svenska på ett tag (senast var Doppler (2004) för ett par månader sedan som jag raskt förträngde, dessförinnan utmärkta Vi faller (2017) i februari) och eftersom jag inte hade någon uppenbar läskandidat föll valet på något oväntat.
Per Ivar Marklund är en medelålders lärare som tvingas tillbaka till sin hemby i Norrbottens län efter att hans lillebror Östen gått bort. Lite har hänt i trakterna även om en naturlig avfolkning har skett och de flesta har flyttat in till Jokkmokk, däribland hans syster Inger Anna och modern på vårdhemmet. Per Ivar försöker få grepp om relationen till brodern samtidigt som han som änkeman och pappa till en vuxen dotter försöker att se sin egen del i sitt liv och relationerna omkring honom. Rätt vad det är tycks han dock hamna i en hårdkokt militärthriller. Hur går det ihop med det norrländskt strävsamma som trots allt verkar finnas kvar i honom?
Snöljus är en oformlig roman, svårinringad. Till en början är det en lågmäld exitentiell text om att när det är för sent skärskåda sin del i någons eftermäle. Per Ivar diskuterar Östens roll i sina minnen, i lekarna de lekte som små, som en bifigur. Var det därför Östen slöt sig för de andra? Allt eftersom handlingen fortlöper vävs thriller-element in, emellanåt snudd på science-fiction. Mot slutet finns även spår av magisk realism. Hela tiden är den ömsom tyngd av, ömsom stöttad av referenser till andra verk. Främst återfinns danska nobelprisvinnaren Aksel Sandemose (1899—1965) som jag själv bara läst kortare stycken av. Blir läsningen lidande av det?
Jag vet inte. Väl använda referenser kan stärka en text, men Snöljus upplever jag som en roman som står väl på egna ben. Referenserna blir ankare eller kuriositeter, liksom andra postmodernistiska inslag i boken, som att författaren skriver in (minst) en version av sig själv, refererar sina egna verk och står som protokollsekreterare. Snöljus är så pass välskriven att accepterar man en löst hållen och ibland ganska spretig struktur — vilket i sig inte har särskilt mycket med referens-bruket att göra (eller så har det det!) — så är det knappt 350 sidor roman med stort läsvärde vars år på nacken inte påverkar den nämnvärt.