Art Spiegelman
296 s. Penguin Books 2003 (1980–91)
Jag började läsa om Maus för att den på något sätt kändes aktuell igen. Art Spiegelmans (f. 1948) tecknade berättelse om hans fars liv innan och under andra världskriget ger en glasklar inblick i ett samhälle som var någorlunda öppet för att sedan bli helt totalitärt. Sedan jag läste klart den denna andra gång har nazister hunnit demonstrera utan tillstånd medan de som ska upprätthålla ordningen handfallna tittar på. Det förstärker bara känslan av dess vikt.
Över de knappa 300 sidorna som gavs ut första gången mellan 1980 och 1991 berättas två historier. Dels berättelsen om upphovspersonens pappa Vladek och hur han som polsk jude fick uppleva helveten upp på helveten. Hans företag togs ifrån honom, hans vänner och familj, hans frihet, allt eftersom nazisterna drog åt snaran kring judarna. Sakta, sakta knuffades han via ghetton och gömställen till Auschwitz, vilket han bland få andra överlevde.
Vladeks berättelse ramas in av bokens tillkomsttid där upphovspersonen inte bara intervjuar sin far, men också tvingas förhålla sig till mammans självmord, pappans bitterhet, snålhet och självupptagenhet, egenskaper som inte förmildras av att han är en förintelseöverlevare, men som snarare spär på sonens dåliga samvete.
Dessa två berättelser vävs samman sömlöst och helheten blir kraftfull. Det är inte fråga om en stridsskrift mot nazism, men den berättar historien om det som varit och vilka spår det satt. Den ställer frågor om ondska, överlevnadens pris och förtryckets tillblivelse på ett sätt som få andra verk jag läst på samma tema klarar av.
Att Maus är en tecknad serie, där judarna är möss, tyskarna katter, polackerna grisar, är på samma gång ett snudd på övertydligt grepp och den distans som krävs för att överhuvudtaget orka förstå vad förintelsen var. De svartvita bilderna rymmer all den smarta och alla de nyanser som detta mänsklighetens haveri innehåller och serien är mycket välförtjänt både hyllad och prisbelönad, bland annat tilldelades den Pulitzerpriset 1992. Med böcker som Maus i färskt minne är det obegripligt att nazismen återigen tycks leta sig in från ideologiernas avskrädeshög och få fäste såväl i Europa som i USA så här 70 år efter det som skulle tagit död på den en gång för alla. För alla oss som inte accepterar detta tjänar Maus som ytterligare en varning.