Edwin A. Abbott
82 s. Dover Publications 2013 (1884)
Flatland av Edwin A. Abbott (1838—1926) tillhör litteraturens mer aparta klassiker och har väl kanske status därefter. Om den låter sig beskrivas med en hisspitch skulle det låta ungefär såhär: Gullivers resor (1726) fast som matematik. Nåväl.
I bokens universum finns åtminstone fyra parallella världar och berättaren befinner sig i den som kallas just Flatland. Han är en kvadrat i en tvådimensionell värld, det vill säga i en som befinner sig på en plan yta med längd och bredd men ingen höjd. Berättaren beskriver den värld och de förutsättningar som finns: antalet sidor en person (ja …) har avgör dess status och plats och varje ny generation i en släkt får en sida till gentemot fäderna, så till vida det inte är kvinnor för dessa är i denna värld bara streck. Därefter besöker berättaren Lineland som är ett land bestående av en linje och försöker övertyga den brutalt skeptiske kungen av Lineland om att det finns en ytterligare dimension: bredd. På samma sätt besöks han själv av en sfär från Space som i sin tur förklarar för berättaren att höjd existerar och möts av motsvarande motstånd.
När jag läser om Flatland beskrivs den allt för ofta som en bok om matematik, om geometri och den ska tydligen vara populär bland naturvetare. Det är en ytlig förståelse av en bok som på intet sätt gynnas av att läsas bokstavligt, lika lite som tidigare nämnda Gullivers resor. Författarens bakgrund som lärare och teolog stärker heller inte något sådant. Nej, Flatland är framförallt en satir om att det är svårt att se det man inte kan föreställa sig, om att se bortanför sin horisont, rent bokstavligt, om man så vill.
Huruvida detta ska läsas som ett argument mot samhällsutvecklingen och sociala orättvisor eller som ett gudsbevis är delvis öppet, men de som bortser från ytan tycks ändå mena att det är en reaktion på det strikta viktorianska samhället i vilket Abbott verkade. Oavsett vilket ligger mycket i dess problem i att även Abbott har svårt att bryta sig ur de mönster mot vilka han reagerar. Flatland har en premiss som inspirerat efterkommande science fiction-författare, men när den sedan ska kläs som litteratur blir det hela platt. Samhällena är inte finurliga, inte radikala, inte roliga. I dess samtid må Flatland ha sagt något, men idag framstår den framförallt som en ganska trist, litterär bagatell.